Gnun är ju en antilop. En riktig fuling.

Ja, kanske det var en gnu. I varje fall var det en gammal gnu som gick och bet i gräset en bit bort, lyckligt omedveten om vad det uttrycket betyder för en människa. Men den kände den blyaktiga lukten av trycksvärta från getens rapningar, lade ihop två och två och slog en antiloop runt paret. "Tusan småkrokodilers fårskallar" tänkte den (gnuer ser inte så bra), "hoppas de inte har läst tidningen också innan de åt upp den. De kommer inte att känna lukten av skott eller hagel om de fortsätter sådär. Sjutton hyenefläckar vad man måste gnu för att undkomma dessa crosstänkare nuförtiden."

"… kan man inte bara få leva här och gnu? Måste jag bet-ala så dyrt för att alla livsbet-ingelser ändras just gnu?" muttrade han. (Där ser man hur fyndighet och kombinationsförmåga förslösas på verbalt fisande när man bara har klövar som varken duger att skriva eller skruva med och klöver bara är något man går bet på.) "Nej, nu skiter jag i det här". Och det gjorde han, rätt på en dyngbagge som hade bett om bättre väder hela dan och nätt och jämnt hann undan. Dyngbaggen muttrade "typiskt. Och vad hade hänt om jag inte hade bett om bättre väder kanske? Bara skit får bagge vad förstoppad asätare bagge än gör."

Så kan dåligt humör sprida sig i djurvärlden, och allt vi människor kan komma på är att det handlar om signalsubstanser. Men det kan väl vem som helst se att de varken har trafikljus eller nyttjar substanser i någon större mängd.