(Påminner mig bland annat litet om jugoslaviska kriget på 90-talet. Det här med att skilja på stort och smått. I största förenkling hade alla sidor både skurkar och lidande (hemlösa, massakrerade, våldtagna osv.) civila och kultur-(identitets-)minnen som förstördes väldigt medvetet. Det var on the record. Men off the record hade Serbien också hjälp av Ryssland och vapensmuggare med helt andra resurser än vad de andra parterna hade tillgång till. FN som Högt Officiellt Organ låtsades förstås bara se det som var on the record, sade "kålsupare" och "å ena sidan å andra sidan" – vilket det alltså låg en del i, inte tu tal om det – och lade sig inte i åt något håll. Vilket gav skurkarna – de serbiska i kraft av sina överlägsna resurser, övriga i kraft av desperation – fria händer mot civilbefolkning och kulturminnen.

Helt och hållet vettig kommer man aldrig att träffa någon som man tycker är. Eller om man gör det, då är det dags att ifrågasätta sitt eget vett, för då idealiserar man. Och andra i sin tur kommer förhoppningsvis aldrig att tycka att man själv är helt och hållet vettig – för det är man inte.)

(Därmed vill jag inte jämställa de autisttalespersoner jag har sett med dem bland bosnier, kroater osv. som var lika stora skurkar som Milosevic och hans hejdukar (även om det säkert finns någon enstaka som är galen, det finns det alltid). Aldrig bra att hårdra en parallell. Jag menar i så fall snarare, att även om man skulle se det så – eller vilja se det så tills man vet mer – gäller det fortfarande att skilja på större och mindre sammanhang. Där civilbefolkningen och deras minnen definitivt tillhör de större.)

Att tonepolica den förtryckta parten när hen säger ifrån är att bidra till förtrycket. Uttrycket "det är inte ens fel att två träter" skadar så oerhört mycket när man tillämpar det på maktsammanhang.

http://respectfullyconnected.com/2017/05/do-they-realise-they-are-not-woke-at-all/

Klart läsvärd text.

Om (bland annat) vikten av att låta föräldraperspektivet stå tillbaka till förmån för funkisperspektivet:

http://imapartygiraffe.com/its-not-all-about-you/

Börjat läsa (också börjat på några andra du har tipsat om, men det går i det tempo det kan)
… och en sak som direkt faller på (inte för första gången, men nu var det ett tag sen jag läste sånt här) är ju hur funktionshindrade vanliga enter måste vara i förhållande till mig – i fråga om både självkännedom och den beramade empatin. Detta utan att jag uppfattar mig själv som det minsta perfekt i någotdera avseendet.

Det har sina sidor att inte tvingas jobba med sig själv. Det har också sina sidor att inte tvingas jobba med sin empati därför att "alla" andra är fundamentalt annorlunda en själv. Och riktigt synd är det ju om den stackare som måste leva kvar i sin "barnsliga egocentrism" (ett begrepp som är väldigt orättvist mot många sidor av många småbarn – dålig empati även hos Piaget och dem!) hela livet, eller åtminstone långt upp i föräldraåren.

Vi kanske borde föreslå samhällsåtgärder för att hjälpa dem?

Eller hur, Zombie?!