… hur illa man än tycker om när antirättighetsförespråkarna (rättighetsmotspråkarna) riktar just den beskyllningen mot alla som inte vill ordna in sig i det normativa ledet eller inte "vill" bli "rika" och "lyckade", om så genom att helt byta ut sig själva eller genom att beröva mänskligheten sådana kvaliteter som varar längre – en inkonsekvens som det dock verkar kräva övermänsklig pedagogisk, emotionell och annan förmåga att överbrygga – men likväl…

Alltså, för att förtydliga: det jag menade var att även om du nu tyckte att jag gjorde ett hjältedåd så vet jag med mig att jag har varit pinsamt okunnig förut och därmed säkerligen sagt en hel del saker som jag själv skulle kritisera idag. Jag menade det INTE som en tillrättavisning om att alla borde lära sig, även om jag i och för sig tycker att somliga borde försöka mer än vad de gör. Men min poäng var inte alls att kritisera andra, utan snarare mitt eget tidigare jag.

Utan kulturtanter hade Sverige varit ännu mer centraliserat. Kulturen på landsbygden hade helt havererat. Och det hade kulturen i stan också gjort, garanterat. I en smäll.

En kulturkväll utan kulturtanter skulle bli en kväll utan själva arrangören som gör den och dessutom helt utan någon som ser eller hör den. Det skulle inte finnas någon publik för all dramatik, lyrik och musik, för all den scenkonst som inte är redan känd musikal eller sänd melodifestival. Tomheten utan dem vore total.

Jag är snudd på beredd att säga all udd och bredd hänger på dem.

För oavsett om det är en obskyr liten tjeckisk skuggteater från Prag eller en jättestor prisutdelning på Förintelsens minnesdag, så nog är de där. Närvarande. Där och då. Närvarande som få. Styr i allt kaos, i varje nummer, i varje paus, och ser till att nån sen får själva priset. Oumbärliga även på det viset.

Utan kulturtanter – inga studiecirklar på bibliotek som kan vara livsavgörande rörande ämnen som jämlikhet, normer, mångfald och fred. Fundamenten för medmänsklighet.

Utan kulturtanter – ingen livsviktig folkbildning,

den bästa medicinen mot fake news och inbillning.

Utan kulturtanter – ett öde ökenland

för likgiltighetens sand att breda ut sig i.

Utan kulturtanter – ingen sann demokrati.

Därför älskar jag kulturtanter. I nöd och lust. I ur och skur.

Älska är ett starkt ord, men kulturtanten är en jävligt stark figur.

Hjältar är de som står på Himmelska fridens torg och stoppar en stridsvagn. Kulturtanter anordnar kvällar som ifrågasätter vad som händer när Sverige exporterar vapen till vissa länder.

Som belyser problemen i diktaturen, som går till botten med systemen som bygger muren.

Att oförtrutet fixa med detta, även när det blåser snålt och ingen kommer – så mycket mer än halsband och käcka vernissage, det handlar om äkta civilkurage.

På det sättet är kulturtanter fredsgaranter. Samhällets antioxidanter. Som får oss att leva om inte längre, så i alla fall bredare och djupare. Så tack alla briljanta kulturtantdiamanter.