Det är för varmt för att arbeta med nå't, så istället har jag börjat se "alla" Puppet Master-filmer (http://en.wikipedia.org/wiki/Puppet_Mas ... anchise%29). Jag började med den riktigt riktigt usla Puppet Master vs Demonic toys och fortsatte sedan med de tre första, som var klart bättre (med dessa försökte man åtminstone göra bra filmer - om än med låg budget, men charmiga).

Idag kom det över mig ett plötsligt vemod

..., vilket kanske kan bero på ...+30-värmen de senaste dagarna(?)...
Min s.k. Dagsform är i dessa tider dikotomiserad:
ute och fysiskt aktiv på dagen och inne/hemma på natten
med upp-speedad, mental-intellektuell verksamhet ...
When in the helsefyr will i sleep ...

Musiken och rummet i videon påminner mig om det rum som jag en gång såg inom mig, men som jag trodde att jag hade glömt:
Det är ett ganska stort rum, högst upp i en gammal fabriksbyggnad av brunt tegel, senare ombyggd för danslektioner, men nu tom, tyst, övergiven. Högt i tak. Höga fönster. Ljusbeigea väggar. Flortunna, vita, långa gardiner rör sig lätt i den vind som skulle ha hörts vina utanför om det inte vore för den tystnad som lagt sig likt det damm som ostört täcker golvet. En violoncell i mitten av rummet vilar sig trött mot en enkel stol av grånat trä med grovt snidade knoppar och en sits av flätat rep. En stråke på golvet tappad, kvarlämnad, täckt av detta eviga damm. En gestalt av kvardröjande värme kan om jag kisar skönjas på stolen, i all hast lämnandes rummet, i dörren som en gång stängdes. Allt tycks ha upphört.

Det smittar!
Nu blev jag också litet vemodig. Jag gillar ditt sätt att skriva, Schueberird.

Dagsform (före ^^musiken och texten): nästan bra!
Har någon sorts oväntad energitopp på gång som ger lite utrymme till att orka vara snäll även efter jobbet istället för att direkt vid hemkomst ramla ihop i en irriterad, fräsande hög ovanpå dörrmattan.

Edit: Just ja, varför vemodig, Schueberird?

Det kändes som att det som en gång hade kunnat fylla det där rummet i den gamla fabrikslokalen försvunnit för att aldrig mer komma tillbaka. Det hela utlöstes av (eventuellt för utomstående ganska banala) händelser som jag inte kan gå in på just nu.

Ingenting är försvunnet för evigt.

Dagsform: Utmattad.

Det finns mycket som är försvunnet för evigt: det romerska riket till exempel eller Leonardo da Vinci, det trettioåriga kriget, grisen som fick sätta livet till för att jag skulle ha något att äta till middag, gårdagen etc...

dagsformen är försvunnen

Allt det där har bara ändrat livsform men finns likafullt kvar.
Romerska rikets byggnader har förvandlats till stoft som driver runt(vissa är väl kvar nästan intakta förresten!) på planetens yta, människorna som en gång fanns har förvandlats till jord där det nu växer träd och växter som i sin tur ingår i ett intrikat kretslopp osv. osv. osv. Deras gener och därmed dem (ska det vara dem här? JAG VET INTE!!! The people themselves...? ) själva lever delvis vidare i dagens människor. Du kanske är släkt med Da Vinci på långt håll - skulle inte förvåna mig!
Grisen i din mage kommer ju också ut, fast i annan form ( ) och ingår också i ett stort kretslopp.
Gårdagen finns i ditt minne precis som alla dagar som passerat sedan du föddes. Någonstans inom dig har du ett minne av alla dagar sedan jordens födelse, ett mikroskopisk spår av rymdstoft flyter runt i dina ådror.
Allt är del av en och samma ursprung.

Inget är forsvunnet.

Dagsform: Irriterad, ledsen, trött och sugen på att lägga mig under ett stort skuggande träd vid svalkande vatten och läsa en bok. Så det tänker jag tamigfan göra idag.