Alla ni som vill älska mig i nöd och lust får alltså passa på nu innan jag återigen försvinner in i jobbdimman.

Ånyo givit Uppsalas cyklister dåligt rykte.

Fortsatt med story och gameplay-planerandet. Planerna är som vanligt ambitiösa; "keep it simple" säger vissa, men "screw that" säger jag. Jag var på väg att skippa en del grejer, men sedan tänkte jag att om man ska göra nå't, då ska man fan göra det ordentligt utan att mesa ur - och om man har en vision, då har man fan en vision. Ofta är det dessutom lättare att ta bort grejer i ett senare skede än att lägga till dem - och har man inte planerat för dem redan tidigt, då blir det ännu svårare. Dock är det inte gränslöst ambitiöst, kan jag väl tillägga; jag tar en viss risk, men en kalkylerad risk - och om det skiter sig kan jag alltid skippa vissa delar.

Samma sak som igår.

Om man däremot med "idag" menar "i förra veckan", vilket man gör ibland, då har jag idag inrett mitt nya kontor genom att med ena armen lyfta en soffa, med den andra ett jätteskrivbord och med den tredje fyra bokhyllor. Jätteskrivbordet skruvades först isär, flyttades från ett rum till ett annat via en normalbred dörröppning, skruvades ihop upp och ner och vändes sedan med fara för både liv och lem innan det sköts på plats. Diverse småpryttlar som fåtölj, en egenhändigt tillverkad sitt- och förvaringsmöbel nyinvigd som fotpall, 2 specialbyggda hyllor och en matta, stor nog att gömma ens imaginära flickvän i när man har gäster, flyttades runt i en veritabel villervallevals värdig en vällustens väldiga virvelvagga.

Samma sak som senast samt skapat svängigt storverk.

Hostat, hostat och hostat.
Sedan hostade jag lite till.

Idag har jag utvecklat story och gameplay genom att svara på viktiga frågor och lägga till fler detaljer. Alla frågor som dyker upp under arbetets gång lagras i en egen fil och betas av vartefter.

Det låter produktivt, Schueberird. Härligt!

Jag... Jag har mest försökt ta mig ur sängen och misslyckats med det, typ... Men jag har tagit itu med några små jobbgrejer från sängen på surfplattan. Alltid något.

Och så har jag försökt hjälpa min mamma att nysta i hur hon skall kunna skaffa en ID-handling utan att behöva ta sig så långt från sin lilla håla, och utan att ha några pengar på kontot på en ort där det inte finns bankkontor som vill ta emot kontanter förutom den bank som vägrar ta emot henne eftersom hon inte är kund där. Uppenbarligen vill hon inte bli kund där heller, så då är det inte lätt. Dator har hon inte heller, och inte vill hon ha det heller, eller ens låna någon. Betala in pengar i förväg till skatteverket vill hon inte heller göra, för på banken har de minsann alltid tagit emot betalning över disk. Att de inte gör det nu tycks inte duga som argument. Och förresten vill hon inte ta sig in till skatteverket heller, för då måste hon åka in till staden, och det kan hon inte göra utan att köpa ett resekort - vilket hon inte heller vill göra, för ingen vet ju om man någonsin kommer att hinna utnyttja alla de resorna innan man dör, och inte vill de efterlevande driva att få tillbaka de pengarna heller (alltså, hon är 60 år).

Mor din låter som en väldigt envis aspergare!?

Idag har jag varit fortsatt produktiv (efter några dagar av passivitet) och givit en viss, särdeles benig, grupp av karaktärer mer kött på benen och utvecklat storyn lite mer plus lite annat (bonusmål, funderat på intressanta alternativslut etc...). Målet är att begränsa mängden yta (byggnader, terräng, flora och fauna) så mycket som möjligt, till förmån för substansen (story, gameplay, relationer och samband), men utan att sänka den totala komplexitetsgraden. Att få till en acceptabel yta (det vill säga en yta som gör substansen rättvisa och går att spela i utan att ramla ner i den så fruktade "uncanny valley") är nämligen det som med största sannolikhet kommer bjuda mest motstånd och det område som jag kommer behöva lära mest nytt inom. Å andra sidan behöver man inte på något sätt sträva efter hyperrealism, utan kan välja "konstnärlig stil" lite som man behagar - så länge den uppfyller kravet om att göra substansen rättvisa (och inte ser för jävlig ut (enligt lämplig definition)), men tänk om substansen kräver en konstnärligare stil än man tror sig klara av att leverera!? Lösningen på det dilemmat är att inte tänka för mycket på det just nu (eller låta det begränsa substansen); min erfarenhet av min förmåga till utveckling när det verkligen behövs är större än min tilltro till den, så jag ser framtiden an inte utan viss tillförsikt.

Jag glömde tillägga att "manuskriptet" beräknas vara klart till den 1:a advent i år - och efter det ska alltså den egentliga produktionen kunna komma igång.

Tagit en lång funderare på multiplayer: Tanken från början var att inte bara erbjuda en bra singleplayer-upplevelse, utan även främja att folk träffas, rent fysiskt, och spelar tillsammans med varandra och samarbetar, men det bästa har tills vidare visat sig vara att varje spelare då sitter vid en egen maskin, vilket kräver en hel del extra nätverksjox (som i och för sig till exempel Unity Engine förenklar i mångt och mycket) och multiplayer i allmänhet kräver dessutom dubbla uppsättningar av alla upplevelser (för att inte antingen singleplayer ska bli omöjligt eller samarbete meningslöst).

Den bästa multiplayer-lösningen vore troligen någon form av fysiskt begränsat LAN, eftersom varje spelare då muntligen kan meddela sin IP-address till den spelare som också agerar värd och man slipper tillhandahålla kanaler för detta samt att utomstående varken kan ansluta eller se vad som är på gång. Problem som att värdspelaren plötsligt "under stor ilska och frustration kastar ifrån sig kontrollen" ("rage-quittar") måste förstås fortfarande hanteras på lämpligt sätt (värdmigrering etc...).

Om jag vill främja att folk träffas är det nog bättre att göra det i ett nästa spel med mer fokus på underhållande gameplay än komplext historieberättande och kanske börja med ett spel som två (eller flera) spelare kan spela på samma maskin, men med varsin kontroll, för att undvika allt nätverksjox, vilket kan sparas till en tredje titel.

Jag tror absolut att det spel jag planerar har god potential att fungera alldeles utmärkt i multiplayer (och ge en extra upplevelse som singleplayer inte kan erbjuda), men skulle det vara värt det extra arbetet eller är det bättre att fokusera helt och fullt på att erbjuda en så bra singleplayer-upplevelse som möjligt istället för två halvdana upplevelser (eller två bra som tar längre tid att både planera och slutföra)? Dessutom finns det redan annat som jag fortfarande är ovan vid att hantera i och med att detta är mitt första "riktiga" spelprojekt. Är multiplayer bara att lägga sten på börda helt i onödan? Det är frågan jag brottas med just nu.

Just nu lutar det åt att jag satsar allt på singleplayer och skippar multiplayer helt; jag tänker mer än gärna stort, men ibland måste man nog tänka lite strategiskt också. Den story jag har på gång passar nog faktiskt, vid närmare eftertanke, helt klart bäst för 1 spelare, eller högst två spelare som känner varandra väl, och mindre bra för upp till max 4 spelare. Om jag kan lösa problemet med splittad audio (det vill säga problemet som uppstår när spelarna inte befinner sig i samma scen och ska kunna höra ljud enbart från den egna omgivningen), skulle ett tvåspelarläge, på samma maskin, men med varsin kontroll, kunna vara ett alternativ. Jag tror dock inte att detta är möjligt utan specifika hårdvarukrav eller alltför långtgående kompromisser.