Vad mysigt ni verkar ha det, CRA!

Jag har en alldeles irrationell förändringsångest. Andra etappen av jobbets flytt sker nu, så att vi hamnar tillsammans med vår nya avdelning. Det har känts jättebra fram till nu, men nu vill jag inte alls. Orkar inte packa upp alla kartongerna och orkar framför allt inte finna mig tillrätta med nya kollegor, trots att jag gör det tillsammans med gamla kollegor. Orkar inte vara entusiastisk och social. Orkar inte starta om.

Omtumlad.

Har träffat gruppen demenssjuka som jag följer i min forskning och påverkats känslomässigt.

Sedan har jag varit på försäkringskassan och pratat om halv sjukersättning. Känner mig misslyckad som inte längre orkar överkompensera som jag gjort tidigare. Vill ha mer ork, mer gnista, mer koncentrationsförmåga, mer organisationsförmåga. Jag har ju så bra idéer, och mitt material är en guldgruva (världsunikt faktiskt). Mina infallsvinklar är nyskapande. Varför skall min hjärna bli så mosig då?! Det är bara dimma där inne i skallen nu för tiden. Ibland tror jag att jag också håller på att utveckla en demenssjukdom. Men så rannsakar jag mig själv och inser att jag alltid har varit så här. Det är bara det att förr orkade jag piska mig själv till att gå på högvarv för att klara mig ändå. Nu finns inte de extraresurserna. Alla marginaler är förbrukade för länge sedan. Jag intecknade min egen framtid.

I'm home. I'm home... I'm... exhausted.

Man blir otroligt slutkörd av att ägna 10 timmar till att sätta upp en fasad av att allt är bra och att jag anser mig ha rätt att vara på planeten. Ifall jag går in i något blåskärmsläge under den här månaden kommer det att vara av utmattning, jag ber er redan nu att inte ta eventuella utfall personligt. Mitt logiska tänkande kopplas bort och med det helhetsöversikten.

Inco, jag tror att du kommer igen. Fast du kanske faktiskt behöver en längre sammanhållen vila innan det händer?

Jag upplever iaf. att min hjärndimma lättat betydligt och att orken återvänt. Det hade jag aldrig trott för ett år sedan. Men nu är jag där och även nästan tillbaka i samma energinivåer som någon gång innan barnen till och med.
Tidvis iaf.

Åtminstone blir jag nu trött och utmattad av en anledning. Som idag...

Noterat, Meppe. Men jag hoppas att du slipper hamna i blåskärmsläge. Det låter som en väldigt jobbig upplevelse.

Du har rätt att vara på planeten, men jag kan relatera till känslan att betvivla det. Jag tvivlade ofta på mitt eget existensberättigande när jag var yngre. Även om jag verkligen inte alltid själv upplever att jag tillför så särdeles mycket, har jag ändå inte den känslan längre, och det är jag innerligt tacksam för.

Jag har skrivit av mig i en flummig facebookgrupp och fått riktigt användbara infallsvinklar på känslan jag hamnade i tidigare idag, samt korresponderat med några människor som jag håller kära, så nu känns det faktiskt bättre, även om energin fortfarande lyser med sin frånvaro. Dessutom tror jag nästan att en healer flirtade med mig. Kanske (och kanske rentav högst troligt) var det inte alls någon flirt, utan "bara" genuin omtanke, men medge att det vore lite roligt om någons pickup-line vore att erbjuda sig att skicka healing till ens katt! Det får iaf mig att fnissa lite för mig själv.

CRA, tack för dina ord! Jag vet inte om jag någonsin kommer igen, men det är iaf väldigt glädjande och hoppingivande att du återfått din energi.

Vah? Var det jag som skröt om återfunnen energi? Ja, nu är den slut iaf. efter denna jobbhelg.
Ska musicera pyttelite, dricka chaite och sedan sooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooooova.

Just nu är jag rosenrasande. Dessutom skulle det inte förvåna mig om jag börjar nysa. Är allergisk mot idioti.

Jag fattar mig inte på Björndjur. De är ju uppenbarligen gjorda av en dammsugarpåse med plastmunstycke till mun. Det måste vara någon sorts practical science-joke....

Ja, det är den sista resten av den miniatyriserade teknologi de sysslade med på Atlantis. Självgående och självtillverkande dammsugare i (nästan) nanostorlek. De visade sig dock ha för låg kapacitet. Å andra sidan var koden för självtillverkning så lyckad att de överlevde i vattnet när Atlantis sjönk, och på den vägen är det.

Ah, det borde någon citera i den där tråden om hur allting egentligen hänger ihop, var den nu finns.