Jag har grubblat lite på att begreppet frihet.
Nu känns det så luddigt att jag tvivlar på dess existens.
Är vi verkligen fria varelser?

Inte särskilt, tänker jag... Vi är beroende på så många olika sätt. Jag tror t.o.m. att individen såsom vi i västervärlden tänker oss den är en konstruktion.

Jag kan undra om man kan definiera individer som (eller något likt) vågor eller bubblor av sannolikheter i ett kontinuum, och allt den lilla vågen eller bubblan gör sprider sig då i resten av, ska vi säga, "vätskan", och tvärtom. Frihet i så fall – tja, både och…

Vilket väl inte kommer att kunna prövas vetenskapligt under överskådlig tid och att ens ställa upp idén kan därför förpassa en till _flumfacket_.

Men det där med att frihet både finns och inte finns, och att i det ligger också samband med annat och andra som i synnerhet vi västerlänningar (och några till) är uppfostrade att bortse från, det lutar jag rätt mycket åt. Tycker jag man kan se helt oflummiga tecken på i vårt dagliga liv.

Jag lutar nog att börja se frihet som en subjektiv känsla av att få välja ett bättre alternativ.
Känslor är irrationella, och kan förklara varför ens frihet blir en annans börda.
Det kan inte vara ett objektivt tillstånd(som jag tidigare sett begreppet).

Eller är jag ute o cyklar när jag omdefinierar begreppet från tillstånd till en känsla?

Antar att det är en känsla eller en upplevelse. Annars bleve det svårt att förklara varför folk vill ut ur olika slags omständigheter där de känner sig instängda till exempel.

Å andra sidan, finns det inga skillnader mellan tillståndet i ett diktaturland och tillståndet i ett land som är såpass demokratiskt som man nu kan få det? I den mån där finns mätbara yttre skillnader verkar det inte helt nedbrytbart till personers (eller gruppers) inre upplevelser.

Och frihet som val då, "tillstånd" i den bemärkelsen. Tja, visst är vi alla marionetter fästa i tusen trådar till allsköns olika omständigheter som vi aldrig tänker på (och som många av oss inte vill tänka på eftersom vi vill tro eller känna oss friare än så). Och det finns så mycket som tyder på att vi nästan alltid bildar våra åsikter, hållningar och beslutsunderlag med mycket primitivare sidor av oss än det medvetna förnuftet, som kommer in först för att putsa till fasaden och ge oss argument i diskussioner (med efterrationalisering). Men är det så säkert att det är det enda planet saker händer på?

Människor som lever i en fungerande diktatur brukar känna sig fria. Och de som lever i en icke fungerande demokrati byter regering för att de känner sin frihet hotad.
Så frihetskänslan hänger mer ihop med hur väl samhället fungerar än dess styrelseform.

Är det verkligen en frihet att ständigt behöva sätta sig in i en massa ideologier för att besluta sig för vad man tror är den bästa, för att sedan rätta sig efter vad alla andra tycker?

Visst, det skadar inte heller att diskutera, men i mitt inlägg var det bara exempel, min poäng låg inte där.

Jag förstod att det inte var din poäng, men jag blir så aspigt frustrerad när mina definitioner måste ändras.
Demokrati försvaras ju med att det garanterar friheten. Vilket jag nu tvivlar på.

Jag är bidragsberoende och det är som att sitta i fängelse, fast man måste handla och laga maten själv.

Tja, det där beror nog mycket på vilka andra egenskaper diktaturen respektive demokratin har. Weimarrepubliken kunde ju inte stå emot Hitlers locktoner, och han var väl en sympatisk diktator? Och nu har vi ett tilltagande multisföretagarvälde som inifrån urholkar den aldrig särskilt långtgående demokrati vi har haft, samtidigt som samhällsstrukturen omvandlas i grunden. Vi kan också bland annat slänga in problemet att en viss expertis behövs för att sköta stora och komplicerade saker, och hur ska man hindra sådana experter från att tappa kontakten med de "vanligare" människor de ska jobba åt, oavsett statsskick?