Finito.
Nu följer fem dagars leeeeediiiiigheeeeet.

Tack och lov.

Försöker hämta mig efter en tuff vecka. Att jobba 24h på raken är inte bra, särskilt inte efter två tuffa möten (BUP med sonen och vuxenpsyk för att försöka få till sjukersättning på 50% fast jag helst av allt vill återfå min arbetskapacitet), och med föredrag på sluttampen fastän man är färdig att kräkas av trötthet.

Tycker synd om mig själv och känner mig bortglömd fastän jag kunde ha gått på kräftskiva med studiekamrater idag om jag orkat och haft råd. Grejen är väl att jag inte har någon vänkrets på nära håll. När jag behöver mina vänner som bäst är de för långt borta. Men att jag har vänner borde jag verkligen vara tacksam över. Jag vet ju att det inte är en självklarhet. Så jag borde inte tycka synd om mig själv. Därför är jag lite sur på mig själv istället, vilket väl inte heller är särskilt konstruktivt. Överhuvudtaget finns det faktiskt väldigt mycket vettigare att tänka på än mig själv.


Men plocka svamp är ju konstruktivt. Eller försöka åtminstone. Hoppas att det finns svamp där. Då kan jag ta med mig sonen dit en annan gång trots att vi inte är bilburna. Det skulle göra honom glad.

Dagsljus är nog väldigt bra. Jag mådde så mycket bättre under sommaren när jag var ute så mycket mer. Måste försöka upprätthålla det trots att det hopplösa vardagstetriset med alldeles för många pluttar och alldeles för lite utrymme har kommit igång.

Är ni bra på att komma ut i dagsljus? Eller har ni svårt för det? Märker ni om det påverkar ert mående?

På mig har det en enorm påverkan. Kommer inte ut som jag ska på lediga dagar. Men åtminstone försöker jag se till att dra upp alla persienner osv. fast att vissa ljusskygga element här hemma då kraftigt protesterar...

Dagsljus har inte så stor betydelse, men jag är beroende av att komma ut. När jag av hälsoskäl suttit instängd i lägenheten har jag hållit på att bli tokig. Det gick vid ett tillfälle så långt att jag väntade mig att morsan när som helst skulle bulta på dörren och skälla på att jag bara sitter vid datorn (vilket var en vanlig händelse i finland, speciellt som jag vägrade berätta varför jag satt där hela kvällarna och halva nätterna).

Man kan förvisso bli lite nojig av att sitta hemma. Verkligheten blir liksom lite suddig i konturerna när man inte har mätt andra människor på ett tag, tycker jag.

Kämpar mot initiativtröghet. Sur på mig själv för att jag inte fixat att komma igång med att öva repliker till en grej. Skulle ju göra det i helgen, hade jag ju bestämt. Det tar emot att jag inte minns hur jag tar mig in för att lyssna på dem, trots att jag har kvar instruktionerna.

Jag har gått från en enkel uppgift, till en mer krånglig som helt rann ut i sanden på grund av saknade förutsättningar. Sen satt jag av ett tämligen meningslöst möte och håller nu på att avsluta dagen på ett tåg som just nu är 160 minuter försenat.
Så... dagsformen är sådär.

Extra avvikande.
Detta efter att ha bevistat ett föräldramöte med idel ordningsamma medelålders samhällsmedborgare ur den högre medelklassen med kritstrecksrandiga kostymer och scarves runt halsen, välparfymerade och besmyckade. Konstigt normala allihop, torra och av medellängd. Ingen var överviktig, alla var välfriserade.

Jag såg gissningsvis ut som en missanpassad nästanvuxen med för stor rumpa och för stora bröst, alldeles för lång och oseriös.

*ler klädsamt*

Trött, den officiella förseningen i slutet på gårdagkvällens resa blev 239 minuter *suck*