Instänmer.

Hippiemöte.

Hursomhelst var det ju tråkigt att lillskatan inte överlevde. "Rest in... wait for it... picas..."

Eller antropomorfar vi på fel sätt men för litet på rätt?

Jag har fått intrycket att till och med biologer börjar komma fram till att det vi i dagligt tal menar med "känslor" är en mer grundläggande kraft i djurlivet än man har trott. Och växter lär ha ett strömsystem som inte är helt olikt djurens nerver.

Sedan kan man förstås undra över sådant som förhållandet mellan instinkter och "bättre vetande". Men man har ju nyligen upptäckt att en kråkfågel ensam kan räkna ut hur man kan använda föremål som redskap i en situation den aldrig har mött förut, så vad vet man fortfarande inte…

Tja...skatan var inte så mottaglig för våra mänskliga känslor tror jag. Snarare väldigt avvaktande och avvisande. Och Mappan var mycket avvisande mot oss.

Men deras inbördes relation var helt klart på en mer avancerad nivå än vad jag någonsin fattat fåglar vara kapabla till. Och att de så tydligt kände igen varandra efter fyra dagars separation och att Mappan fortsatte sina omsorger på den nivån - hen vek aldrig från ungens sida, fortsatte truga i den mat (även oätbara saker, vad som helst för att ha något att ge den...), deras kommunikation. Det var nytt för mig.

Jag har gråtit så himla mycket över den där fågeln nu. För att jag inte vet hur det slutade för den. Hur den dog. Det kanske var en riktigt plågsam död, utdragen eller våldsam ifall det var någon katt som fick tag i den till slut. Eller om det var regnet och nattkylan som plötsligt slog till igen i veckan. Eller svälten. Eller något neurologiskt. Den gjorde en ofrivillig kullerbytta över trottoarkanten sista kvällen jag såg den i livet. Något var väldigt fel med den här lilla fågeln.

Men jag hoppades ändå att den skulle klara sig om vi fortsatte att mata den för jag läste om andra skator som förlorat flygförmågan men ändå klarat sig bra, byggt bon, hittat partner och fått ungar till och med.

Till saken hör att ungen inte var en liten unge utan en nästan fullvuxen fågel, 10 veckor minst gissade djursjukhuspersonalen. Den hade väldigt tydliga färger redan, fast lite gråare vitt över bröstet. Det var mest på näbben man kunde se att det faktiskt var en ungfågel, den hade sina vindlingar kvar som sedan försvinner med åldern.
Så Mappan fortsatte sina föräldraomsorger långt efter att andra Mappar redan slutat med sina. Hen visste att ungen hade speciella behov, att den inte klarade sig som andra ungar.
Hen hade en handikappad unge och agerade därefter.

Häftigt med den relationen!

Jag uttryckte mig slarvigt. De mänskliga känslorna per se gav den förmodligen katten i, men omsorgen tog den uppenbarligen emot ändå trots att ni är just människor. Och mappan övergav den inte trots mänsklig inblandning och trots att den var så stor som den var. Det betyder något.

Bara ett uttryck som "ge katten i" måste ju ha kommit från fåglar. Eller möss.

Det där om att fågelungar överges om människor rör dom är väl en myt som föräldrar hittat på för att hindra sina ungar från att ha ihjäl varenda fågel dom ser. Ungar brukar vara hårdhänta. Fågelungar brukar vara små. Det är inte en kombination som går särskilt bra ihop.

Så kan det ju vara förstås.