Vad härligt det är att få läsa dina inlägg igen, db! Fina fina människa!

Håller med.

@ Inco och Zombie ett varmt tack för uppmuntran.

Instämmer i uppmuntran.

Igår ringde djursjukhuset och meddelade att vi kunde hämta skatungen! Så den är nu ute i friheten, tillsammans med mamma.
Fortfarande vinglig och icke flygfärdig men till synes väldigt nöjd med livet ändå. Vi matar den med kattmat när vi ser den.

Återkommer med längre redogörelse och bilder när jag har tid. Nu är det ju liksom SOMMAR!!!

Den kan åtminstone klättra upp i rhododendronbusken och skutta runt bland dess grenar nu. Bra med tanke på att den kommer upp från marken en bit då och är inte riktigt lika utsatt.

Fast jag undrar hur det går idag med den här värmen. Ska ut om en stund och leta med kattmat och en vattenflaska under armen. Hoppas den klarar denna dag också.

Såg själv en liten ensam, rädd skatunge häromveckan.
I centrala Borås.



Den såg så ensam och rädd ut, den bara stod där och skakade.
Den blev antagligen livrädd när jag fotade den men den rörde sig inte en millimeter.
Ingen aning om vad som hände med den efter att jag gått därifrån.

Den hade nog en mamma eller pappa som såg efter den. Hoppas!

Vår skatunge flyger fortfarande inte, men nu känner vi mer eller mindre igen dess röst så det är ganska lätt att lokalisera den. Mappan håller den sällskap fortfarande och vakar noga. De kommunicerar med varann hela tiden, kraxar på olika sätt och har en massa fina läten för sig som de svarar varandra med. De verkligen kommunicerar!

Vi slängde fram kattmat idag också och ungen kom försiktigt fram från rhododendronbusken och nappade åt sig.
Men den verkar inte jättehungrig och är snabb i svängarna så i rätt så bra kondition fortfarande. Men fortsatt ostadig.

Det gick inte bra för vår lilla skata.


Vi har gått och letat efter den i några dagar nu och hoppats på att hen lärt sig att flyga till slut och därför inte gick att få syn på.
Men så hittade dottern en död skata under en buske igår och idag gick jag dit för att se efter och det ser ut som vår lilla tappra fågel. Det är inte så mycket kvar av den men jag tycker mig känna igen hur stjärtfjädrarna sitter längst in mot kroppen, de är liksom blottlagda där och så stämmer färgen. Hen hade en väldigt fin metallisk glans, lilagrönblå melerad.



Sov gott lilla skata.

Den kände sig nog väldigt älskad i alla fall, både av er och av sin förälder.