Just ja! Jag flög inatt! Visserligen inomhus, men vingarna (armarna) bar. Det kände jag väldigt tydligt. Det var inte ett dugg svårt.

Jag var på besök hos en artistförmedlare som försökte hitta uppdrag åt mig. Hon ställde en massa frågor om mitt artisteri, men jag hade inga av de erfarenheter som förväntades och artistförmedlaren blev alltmer desperat. Det enda jag kunde tänka var att jag inte alls var någon artist och borde nog gå hem och glömma alltihop.

Själv skulle jag stoppa någon enorm rymdsten från att förstöra planeten.

Insikt: Jag föredrar faktiskt när min hjärna inte blir bokstavstolkande och kastar in mig i Armageddon.

Jag drömde en massa i nattas, bland annat skulle jag åka rullbräda och sade till någon att "jag har aldrig ens stått på en skateboard". Vid ett annat tillfälle var jag som så många gånger tidigare inne i en sliten, skitig och smutsig byggnad, men den här gången låg det även kroppar på ett ställe. Jag trodde att de sov först, men de såg för livlösa och säckiga ut för det. Byggnadens föreståndare kom vid ett tillfälle ut ur sitt kontor och frågade om vi behövde hjälp, men vi skulle bara passera igenom för att komma till vårt mål. Byggnaden hade något slags kristen anknytning. Det var grejer överallt, bland annat en stor gammal radio och i ett sidorum utan dörr, men med ett stort fönster, syntes en väldigt liten, trång och smutsig operationssal som var belamrad med prylar. I slutet skulle jag dyka in i en tavla [skapad av en nu död släkting], men fastnade halvvägs och kompisen som var med mig gav mig råd. Till slut lyckades jag krångla mig igenom och hamnade, inte i tavlans motiv utan på ett platt tak med överblick över en stor, europeisk stads järnvägsstation [som jag kände igen, men inte kom ihåg från var].

Jag kidnappades av utomjordingar tillsammans med min barndomsväninna. Först var vi isolerade medan vi utsattes för medicinska (?) tester av olika slag. Vi fördrev tiden genom att sjunga tillsammans. Testerna var inte plågsamma i sig, men känslan av att vara ett försöksdjur, eller kanske ett husdjur, var obehaglig. Sedan hörde vi barnröster på svenska. Vi följde rösterna och hittade till andra som också kidnappats. Det visade sig att alla barn egentligen inte var barn. En del var gamla, men deras kroppar hade inte åldrats. Av någon anledning kunde de inte det i den här miljön. Dock hade personerna fått hjälp att bli könsmogna ändå på medicinsk väg. Jag kom att interagera en del med invånarna i det samhälle jag hamnat i. Först uppfattade jag dem som barbarer, ett slags rymdens sjörövare. De verkade oansvariga och hedonistiska. De skaffade vad de behövde utan större ansträngning. Av en händelse upptäckte jag dock att de hade ett avancerat kunnande om miljö och gifter och kunde neutralisera skadliga kemikalier enkelt. Då steg de i min aktning och jag insåg att jag varit fördomsfull. Det här var ett samhälle helt utan strebrar och karriärer men med stor kunskap och sunda prioriteringar. Jag fick återvända hem men kände plötsligt intensivt att jag skulle vilja kunna komma tillbaka, när jag blivit vuxen. Jag kom tillbaka till det exakta ögonblick då jag lämnat jorden. Sedan längtade jag. Vid slutet av drömmen var jag på väg och höll på att skriva ett avskedsbrev. Jag kände en stark kärlek till en man där bland utomjordingarna och ville inte längre leva utan honom.

Det fanns en scen med ett enormt utomjordiskt huvud på jorden. Jag begriper inte hur den scenen kom in i handlingen riktigt, men jag minns att jag kände en enorm längtan då.

Bland annat klättrade jag uppför ett stup på en kraftig murgröna, men när jag skulle häva mig upp för kanten slog jag huvudet i sovrumsväggen och vaknade.

Ja, var ska jag börja?

Ska se på film idag. Har planerat det i några veckor. Drömde att jag skulle se den. Medan mina föräldrar var på besök. Den går inte direkt i morsans filmsmak. Normalt vägrar hon se på allt som har med andra världskriget att göra. Å andra sidan gissar jag att hon skulle säga att andra världskriget började när tyskarna anföll Polen, inte när japanerna anföll Kina...

Minns iallafall väldigt tydligt att jag sätter på mig min t-skjorta från Berlin. Ljusblå med texten "Freiheit kann auf dauer nicht eingemauert werden". Varför jag fann det nödvändigt att protestera mot berlinmuren övergår mitt förstånd. Försökte desperat släcka belysningen, men någon lampa tändes hela tiden.

När jag väl lyckats få lamporna att hållas släckta uppstod problemen med att få min plats. Min pappa hade tagit den och var upptagen i ett samtal, så jag lyckades inte göra mig hörd. Minns inte hur filmkaoset slutade.

Jag skalade bland annat apelsin under vattnet.

I en annan dröm lämnade jag min trygghetszon så pass att jag till slut besökte en svartklubb, spelade poker med en maffia och snart fann det för bäst att diskret avvika från platsen innan saker eskalerade.

*fniss* Lite svartvitt tänkande här? Allt som är otryggare än att byta affär är som att spela poker med maffian? Eller kan det vara så att ditt undermedvetna försöker ge dig lite distans? "Äh, hörru, jag grockar att det är lite läbbigt va', men det är ju'nte som att spela poker med maffian precis".

När jag läste gamla anteckningar kom jag fram till att jag drömde att Sovjet invadera i maj ifjol. Jag låg i en snödriva och försökte förklara varför dom skulle lämna mig ifred. Tror inte att röda armen trodde på mig.