Eldsvåda i ett gammalt, gult trähus med takkupol, det var från kupolen det rykte rätt kraftigt ifrån. Men vi satt kvar inomhus en lång stund och dividerade om något.
"Vi" var ett hoper små barn i färgglada kläder och en manlig, ganska ung, lärare av något slag. Barnen satt i en ojämn ring på golvet och mannen på en alltför liten stol. Jag var inte med fast jag var där, min fysiska person fanns inte där men ändå var jag där som en ande som svävade runt i salen barnen satt i och utanför huset där man kunde se hur det rykte ur den där kupolen.

Sedan var jag till vårt förra bostadshus som nu hade blivit rivet. Eller om det hade varit en eldsvåda där med? Nederdelen av byggnaden var vidöppen, man kunde gå in där och botanisera bland människors gamla, lämnade ägodelar. Av någon anledning fanns det massvis med böcker, kläder och annat bråte kvarlämnat där. Långa hyllor med saker.
Jag hittade dels saker som tillhört grannar men också gamla barnböcker som jag glömt att jag haft men som nu fanns där. Dem tog jag med mig.

Edit: De eller dem tog jag med mig? Böckerna. Dem. Fast det känns fel?

Vilket av följande alternativ skulle du välja:
"Kvinnan iklädd gul sydväst lämnade skyndsamt platsen. Oss tog hon med sig."
"Kvinnan iklädd gul sydväst lämnade skyndsamt platsen. Vi tog hon med sig."

Oss så klart.

Då vet du också svaret på din fråga.

Drömde att morsan höll på att räkna ut min lilla hemlighet och slutade vägra se en film.

Natten före det drömde jag att jag fick svar på ett meddelande.

Beror på vad som kommer efter. "Kvinnan iklädd gul sydväst lämnade skyndsamt platsen. [Åt nordost?] Vi tog hon med sig sydvästen?"

Jag tror jag var barn igen, men alla jag kände var fortfarande vuxna. Det märktes framförallt på min oskyldiga blick. En vacker kvinna, vars åsikt betydde mycket för mig, tyckte att jag var fin: Du är så fin, X. Lite senare i samma dröm sjönk jag uppgivet ner på huk i ett hörn och stirrade blint framför mig. En 20 år äldre kompis kom fram och frågade hur jag andades. Jag såg framför mig hur jag rensade ett kvadratiskt metallrör, inehållande något slags tillslutningsmekanism, från fettavlagringar, vilket jag förstod var min strupe och svarade: Genom näsan.

Dagens tema:
En typisk kontorsstol.

Igår gick jag och lade mig redan vid elvatiden på kvällen, men anade att jag skulle ha svårt att slappna av, så jag tog den fastaste kudde jag hade och kramade den, vilket gjorde mig lugn och jag somnade ganska direkt. Morgonen därpå vaknade jag långsamt, höll ögonen slutna utan att ens tänka på det och rekapitulerade nattens dröm - något jag inte gjort på länge, eftersom jag varit för upptagen av annat:
Jag satt i ett enskilt rum tillsammans med två andra [som jag i verkligheten kände eller en gång känt, men i drömmen var de främlingar] och pluggade samtidigt som jag tänkte på en tjej som jag var kär i. Någon till vänster om mig, som inte var där, viskade i mitt öra:
- Det finns matematiska uppgifter åt dig i Kiruna; åk dit! Du måste tala om för henne vad du känner!
- Men jag vet ju inte vad hon heter i efternamn!
De andra i rummet tittade på mig och undrade nog vad som var på gång.

Därefter befann jag mig tillsammans med föremålet för min kärleks låga i ett annat enskilt rum i anslutning till vad som såg ut som kulvertar eller ovanligt välstädade katakomber. Allt var dunkelt. Vi fyllde båda i ett formulär av något slag som ett led i ett viktigt prov eller experiment. Jag tog tillfället i akt och smygkikade på hennes blankett och letade efter namnet Blossom (det var vad jag kallade henne), men såg att hon hette Uplander, Jonna Uplander och var född i New York, men kom till Sverige som väldigt ung. Min blankett var strax ifylld, så jag vankade av och an i korridoren utanför det enskilda rummet i vag förvissning om att det var något mer jag hade att göra. Ibland tittade jag på kvinnan som jag så länge kallat Blossom, men nu visste hette Jonna. Vid ett tillfälle vände hon på huvudet och fångade min blick varpå jag snabbt tittade i backen och förpassades långt därifrån sittande på en typisk kontorsstol. Jag visste att det var viktigt att jag så snart som möjligt tog mig tillbaka och började ömsom springa med den typiska kontorsstolen bakom mig i ett rep ömsom skjuta ifrån med fötterna sittande på den typiska kontorsstolen. Underlaget var grus och sten och den typiska kontorsstolens hjul sjönk ständigt ner i lös sand, vilket gjorde att det hela gick väldigt långsamt.

Hela drömmen genomsyrades av att jag var kär, vilket var en härlig känsla - oavsett om den var besvarad eller ej - och jag försökte hålla kvar den så länge som möjligt efter att jag hade vaknat.

En sådan symbolisk kontorsstol!

Jag vill också drömma men har fått sömnproblem igen pga. stress. Men kanske i natt!