Jag sitter ju för övrigt bara här hemma och ugglar den mesta tiden. Du verkar å andra sidan vara ute och kajka både nu och då tycker jag.

Hög igenkänning på det där med att känna sig ospännande och ohipp. Jag i ett nötskal idag, känns det som. Urlakad, trött och allmänt slö, slapp och likgiltig efter ett par "intressanta" känslomässiga berg och dalbanedagar.. . Det var alltså sammanfattningen. (Omständigheterna redogör jag för i Avreageringstråden.)

Och jag är otroligt otursförföljd.

Bortsett ifrån att jag känner med dig i din PMS och ditt allergi och/eller förkylningssnörvlande, samt de här känslorna av att känna dig osynlig och ospännande, så studsade jag till lite inför uttrycket "friendzonad". Detta då jag är så van ifrån bloggosfären att feminister av så gott som alla schatteringar, kön och bakgrunder ser mer eller mindre rött av ilska då begreppet "being friendzoned" kommer upp, då det anses tillhöra kategorierna Vita Kränkta Män som tror sig ha en självklar rätt till sex och kärlek, liksom PUA-communityts cyniska och manipulativa vokabulär (PUA = Pick-Up Artists, ungefär "Uppraggningsmästare" (alltså manliga sådana) vokabulär, där "friendzoning" anses tillhöra det värsta man som man kan utsättas för, i hamna i (ungefär: "Vi kan väl bara vara vänner?", alternativt "bli parkerad på kompisbänken" av den vederbörande råkar vara intresserad av utan gensvar).

Så en stilla undran: Hur kommer det sig att du, kära Inco, som feminist vågar dig på att använda ett såpass negativt värdeladdat ord om dig själv som "friendzonad", då dina "medfeminister i bloggosfären", eller vad jag ska kalla dem, avskyr uttrycket, som de anser tillhör "fiendelägrets" vokabulär?

Reclaiming kanske? Allvarligt talat använde jag bara ordet för vad det faktiskt betyder, att man är den som folk bara ser som vän, inte som spännande och attraktiv. Eventuella bagage som andra vill skicka med det ordet får de vackert bära själva. As simple as that. De som känner mig vet att jag varken är en vit kränkt man eller aktiv i bloggosfären.

Mm, liiiite modigt tycker jag faktiskt att det var. Bra att bli påmind om en låg dag. Jag umgås med så excentriskt folk att jag glömmer bort att jag är rätt excentrisk själv. Det är lätt att tappa proportionerna. Jag jämför mig just nu med en 14 år yngre yppig Carmen-varelse som inte har några problem med att klämma in sina runda och uppnosiga former i... absolut ingenting... på fester, och som har ett böljande hårsvall ända ner till rumpan och är så där "spirituell" som hjältinnan i en såsig kärleksroman.

Jag var faktiskt inte så dålig på att jamma heller. Det var en väldigt prestigelös grej med skönt folk, så man behövde inte vara proffs.

Reclaiming och att använda ordet "friendzoned" i dess bokstavliga betydelse - det var vad jag anade utan att för den skull på något sätt vara säker. Därav frågan.

För övrigt känner jag mig träffad av din replik i så motto att den känns som en indikator på att jag antagligen hänger för mycket i bloggosfären och troligen skulle ha större nytta av att kanalisera en del av den tiden och energin till något mer konstruktivt och produktivt istället...

Det kanske är ungefär som när jag jämför mig med andra Thief/DromEd-kreatörer, som arbetar professionellt med datorspelsutveckling eller går en datorspelsutvecklarutbildning, och känner mig som en klantig posör - eller när jag fokuserar på det som jag är kass inte är så bra på och glömmer bort det jag är bra på. När jag emellertid går igenom mitt nuvarande projekt kan jag se många grejer och tänka att "det där löste jag snyggt" eller "ha, det där är coolt" och inse att jag faktiskt inte är en fullt så klantig posör som jag ibland tror.

Henne skulle jag vilja träffa - höll jag på att säga (närå, det vet jag förstås ingenting om; jag kanske skulle tycka att hon var skitjobbig ).

Mm, kan så vara, och jag uppskattar ditt empatiserande, Schueberird. Det värmer. Men det finns en högst påtaglig anledning till att jag jämför mig med henne, då hon och min ena kärlek är förälskade i varandra. Mig kunde han inte bli förälskad i för att han fortfarande inte kommit över sitt ex som betyder oerhört mycket för honom. Jag har väntat och väntat på att bearbetningen skulle få ta sin tid, vilket har varit helt OK, för jag ville ge honom den tiden. Jag var varsam, ville inte forcera något, ville att han skulle få ta hand om sig. Hon var mindre försiktig och golvade honom fullständigt med sin charm, vilket antagligen var vad han behövde just då. Tajmingen var en annan för henne. Hon kom in i det senare, hade aldrig anledning att vara så försiktig. Det är så dubbelt för mig, känslomässigt, för samtidigt som jag är ledsen över att det inte var mig han blev förälskad i så öppnade förälskelsen hans ögon för att han och jag är mer än intima vänner. Det hade jag ju väntat på, men jag blev liksom snuvad på förälskelsefasen. (För den läsare som inte följt alla turerna här på forumet de senaste åren bör jag nog förtydliga att jag lever polyamoröst.) Och jag känner alltså oerhört starkt för honom. Jag skulle nästan kunna svära på att det var han som dök upp i mina drömmar redan på gymnasiet (vilket alltså är väääldigt länge sedan, eftersom jag börjar närma mig 40) och som jag liksom alltid längtat efter sedan dess. Jag är inte särskilt svartsjuk av mig, tror inte på att kärleken skulle vara ändlig, och jag unnar honom en besvarad förälskelse. Jag vill att han skall vara lycklig. Men jag hade velat vara den förälskelsen.

Samtidigt beter han sig förälskat med mig med. Det är knepigt att få grepp om, det här. Det är en väldigt kärleksfull människa överhuvudtaget, och jag älskar det hos honom, men jag behöver få känna mig speciell för honom eftersom han är speciell för mig. Och jag är speciell för honom, men det är liksom lite oklart på vilket sätt. Det blev rörigt när den där förälskelsen dök upp helt oväntat för alla inblandade. Det är en del att smälta. Vi skall fira midsommar tillsammans allihop, tillsammans med andra närstående och vänner vars relationer överlappar. Måtte jag klara av det.

---

Igår var jag svimfärdig hela dagen, av oklar anledning. Plötsliga blodtrycksfall, om och om igen, typ. Det susade så intensivt i skallen att det var smärtsamt, och synfältet invaderades av silvriga och färglada prickar och svartnade omvartannat. Hjärtat bultade så hårt i bröstet att det gjorde ont. Min son fick stötta upp mig på vägen hem från frita. Det blev bättre på kvällen efter att jag legat ner i timmar. Idag har jag inte känt mig svimfärdig eller yr än så länge iaf, men jag tänker ta det väldigt lugnt.

Börjar inse hur mycket min musiksmak ändrats. För 1 månad sedan fick jag mina filer från finska datorn, däribland mina musikfiler. Nu är där nästan inget som duger åt mig mera.