Orakel vete fasen, Schubbe, men jag tror att du "nailed it". Det och "fina människor med benägenhet till djupa reflektioner, sunda och osedvanligt genomtänkta värderingar och välutvecklad känsla för andras integritet", åtminstone i de fall som varit aktuella för mig.

Jag är också lite förvirrad över EU-valet. Jag trodde att jag hade bestämt mig, men så kom jag över information om vad partiet i fråga faktiskt hade åstadkommit i både miljöfrågor och HBTQ-frågor och blev besviken, så just i EU-valet får det nog bli det andra partiet.

Tröttgroggy idag.

Det slog mig just att jag faktiskt tappat intresset ganska rejält för en annan (ingen ni känner till) just för att han är en svårdjup velpotta (been there, done that, liksom, och inte vem som helst är värd det ) och att jag verkligen inte faller bara för velpottor. Så jag är nog förhållandevis sund ändå.

Och så finns det ju olika slags velande. Ibland behöver folk tid pga omständigheter och är noga med att inte ge fel signaler. Att man sedan går och hoppas och väntar ändå kan man knappast lasta dem för. Dessutom är det här inte en människa som kommer att vare sig stänga mig ute ur sitt liv eller hålla mig på stand-by, och absolut ingen hattig människa. Snarare en som tar tid på sig med att fundera över och känna in vart en relation är på väg. Det är en djupnande vänskap och närhet vad som än händer i övrigt. Själv öppnar jag mitt hjärta förhållandevis snabbt och intuitivt, och det kan göra ont när osynken är stor, men det är ändå värt det.

Ursäkta ranting och utfläkt känsloliv! Ibland behöver jag föra något slags dialog för att kunna tänka.

Nu har jag hela Ipad-historien under hyfsad kontroll. Jag väntar på en del papper, eftersom det inte är jag som sitter på kvitton och sådant (arbetsförmedlingen anlitade ett couchingföretag, typ, för att hantera leasing och sedermera friköpning från ett hjälpmedelsföretag som i sin tur köpte paddan från någon elektronikfirma), men sedan vet jag vart jag skall vända mig för att få snabb service. Det går på hemförsäkringen, så det blir "bara" självrisken. Lättnad! Bara att stå ut ett tag nu då.

Är segtrött men vid hyfsat gott mod. Det kändes bra att få till det där abstractet inatt så att jag faktiskt vet vad det är jag håller på med i forskningen. Inte för att det var specifikt så att det stör, men ändå något mer koncist. Det finns en riktning. Det finns något slags riktning när det gäller det mesta nu, faktiskt. Inte hela utstakade vägar, men tillräcklig riktning för att jag skall ha något att gå efter. Och trots allt är jag ju inte så trakterad av förutsägbarhet.

Jag var ledsen över att jag inte hade någon god vän (som jag inte är eller har varit mer intimt involverad med) som jag kunde prata med om det som är känslomässigt omtumlande i mitt liv, men så hörde helt oväntat en nyvunnen väninna av sig för att hon kände på sig att hon borde prata med mig. Hm, det slog mig att jag ju faktiskt har en brevvän till just sådant också som jag skulle kunna höra av mig till... Det är nog dags att sluta tycka synd om mig själv och ta vara på de fina kontakter som finns där.

Jag kan inte göra mig fri från intrycket att om du inte kan dela svåra saker med dem du har kärleksrelationer med, då är de relationerna inte värda att ha - inte om man ska kalla dem kärleksrelationer i alla fall. Det kanske är så att du får ut saker av dem ändå, saker som jag inte förstår mig på, men det låter inte som kärlek i mina öron. Att tro att du ska kunna få dem att älska dig mer eller på det sätt som du vill att de ska älska dig är, om inte lönlöst, så åtminstone kanske inte direkt farligt, men riskabelt i och med att det kan få dig att göra ogenomtänkta saker i hopp om att de ska ändra på sig.

What? Nu förstår jag nog inte vad du menar. Den ena delar jag allt svårt med, tro mig, och vice versa, tro mig. Vi jobbar på att inte fastna i det, för vi tycker ju båda två att vi har så mycket annat att dela som är trevligare. Den andra har jag kommit att lära känna mer över tid, och vi har anförtrott oss mer till varandra vartefter, men där delar vi inte allt svårt på samma sätt utan fokuserar på annat. Kommunikationen med båda är faktiskt osedvanligt bra. Det är kloka reflekterande människor med varma hjärtan. Det skulle inte falla mig in att ändra på någon av dem. När jag behöver skriva av mig här gör jag vissa omskrivningar för att skydda personernas integritet, så jag har inte varit särskilt exakt och tänker inte vara det heller. Men jag är faktiskt älskad, tro det eller ej. Och jag gör inga ogenomtänkta saker för att "få dem" till saker. Det är snarare så att jag har varit lite övermåttan försiktig i det här fallet för att jag ville vara säker på att inte forcera något, för att han behövde den tiden och det utrymmet, och nu har någon annan låtit bli att vara så försiktig, vilket fått mig att känna mig lite utanför eftersom det då plötsligt hände saker där. Men jag unnar dem det, trots att det gör ont.

Hur i all världen fick du uppfattningen (1) att jag inte kan dela svåra saker med dem, (2) att jag inte skulle finna relationerna värda att ha, och (3) att jag skulle försöka manipulera folk till att älska mig mer eller på andra sätt?

@Schueberird, forts: Och på vilket sätt låter inte vad som kärlek? Jag hängde inte med alls där. Och är det att jag skulle vilja dela svåra saker som du ifrågasätter, eller att jag skulle kunna få ut något av relationen på annat sätt? Och vad hade det överhuvudtaget att göra med min lilla nattliga känsloutfläkelse?

Jag anar att du vill väl här, och det tackar jag för (gäller CRA också), men det där kändes inte alls spot on - och behöver inte heller vara det. Jag är inte skörare än att jag pallar det som sker i mitt liv nu, även om jag har gråtmilda ögonblick ibland. Det räcker så bra med att jag får göra något barnsligt avidentifierat utrop ibland. Är det något allvarligare pratar jag ut med dem det berör och/eller en terapeut.

För övrigt har jag redan pratat med båda kärlekarna*. Inga fasader där, och det är skönt.

[Slut på rant]

*)Begreppet använder jag för att definiera mina känslor. Deras egna känslor får de själva definiera. Jag tror inte så mycket på att sätta inramande etiketter på relationer just nu, i mitt liv och det sammanhang jag rör mig i.

Bra.

Du klagar dock ovanligt mycket för någon som har allt det där.

Det var ju det jag skrev först.

Jag kan väl inte hjälpa att jag är en passionerad kvinna.

"Manipulera" skrev jag förresten inget om; det var det du som skrev: Känner du dig som en manipulatör?

Och jag blev oväntat på gott humör när jag öppna postlådan.