Efter att jag hemanställde mig själv har jag inte längre samma anledning att gå ut. Tidigare fick jag naturligt två promenader (eller cykelturer) om dagen och bäst var det när jag bodde på 40 minuters gångavstånd från kontoret. Dessutom tror jag att jag fick in det i systemet även i övrigt, men nu märker jag att jag har tappat i kondition och även benstyrka.

Ett tag försökte jag låtsas som att jag gick till "kontoret" (innan jag började jobba) och sedan hem igen (innan jag lagade middag), men det innebar ju förstås att jag bara gick från A till A, vilket kändes helt onödigt, eftersom all nödvändig utrustning redan fanns till hands.

Om jag inte kan få in promenaderna på något annat sätt, så skulle jag behöva ett ställe att gå till på visst avstånd från hemmet, men jag vet inte om jag har råd att hyra något om jag inte kan dela hyran med någon (vilket dock skulle kunna ha även andra fördelar om passande hyrespartner hittas). En arbetsstudio är troligen att föredra framför andra typer av "allmänna" lokaler.

Idag blev det hursomhelst lite hemmaträning igen innan frukosten, men den är också ganska sporadisk (det är dessutom svårt att få in en bra rytm om jag samtidigt också måste tänka på att inte överanstränga mig, vilket jag måste med tanke på hur det gick förra gången jag hemmatränade varje morgon, vilket fungerade, eftersom det var just varje morgon, men även inte fungerade, eftersom det var just varje morgon).

Etc und blabla...

Ah, det är därför du har haft en sådan stålkondis trots stillasittande jobb... Det handlar alltså inte bara om karaktär. Skönt att inse, för mig. Men trist för dig, förstås.

Nu när jag inte längre kommer att behöva pendla kanske det blir mer av naturliga promenader för mig. Borde skaffa en cykel också. Jag lär inte behöva släpa lika mycket fram och tillbaka mellan kontoret och hemmet heller, för nu kommer jag ju att kunna ta mig till jobbet även om jag samlat in material på annan ort eller varit på möte på sonens skola eller haft boendestöd - och ändå hinna hämta sonen från frita. Så då blir det ju lättare och ledigare att röra sig. Yey!

Idag har jag tränat "core". Det var som något slags blandning mellan styrketräning och pilates. Vi använde inga redskap, utan använde den egna kroppen spm tyngd och motstånd. Mycket precisionsträning med en muskel i taget, typ. Mycket tänjande också. Tempot var rätt högt (ackompanjerat av något slags elektronisk musik med mycket puls), men i gengäld var passet bara en halvtimme långt. Kändes bra. Ledaren var den hårdaste pilatesledaren. Hon kan sina grejer. Man kommer inte undan med att göra fel, vilket jag har kommit att uppskatta.

Eftersom mitt pendlingskort tydligen har gått ut gick jag en omväg genom skogen tillbaka från träningen. Sitter och lapar sol där nu. Härligt med vitsippsdrivor och körsbärsblom!

Du menar att det är skönt att veta att det inte bara är du som har dålig karaktär.

De dagliga promenaderna bidrog en hel del i mitt fall. Då fick jag också i mig åtminstone ett rejält mål mat också. Aktuell matbrist inverkar antagligen menligt på det allmänna tillståndet.

Jag tror också att maten spelar in rätt mycket. Och ja, jag menade så, men jag menade också att vi delvis kan skylla på omständigheterna. Och nu när vi är medvetna om hur stor skillnad de gör, kanske vi kan motivera oss att hitta vägar för att göra något åt det. Det som man kanske inte tänker på som motion kan göra stor skillnad. Så man får väl skaffa sig behov av något som ligger på lagom avstånd. Eller påbörja ett projekt kring att fota samma vy varenda dag året runt...

"Stålkondis" var väl förresten att ta i. Det låter mer som något elitidrottare har - och någon elitidrottare har jag aldrig varit, fast en viss uthållighet har jag dock alltid haft.

Har tränat.

Vilken plats ska jag besöka och fota dårå?

En som ligger lagom långt bort, förslagsvis, och en vars resväg är trevlig.

Nähä!? Jag tänkte välja en plats som ligger alldeles för nära och är skittråkig...

Det finns inga dåliga fotomotiv, det finns bara folk som inte är Lennart Nilsson eller har råd med utrustning som gör en till honom…