"Been there, done that, trying not to do it again!"

Utan känslor (eller med avstängda sådana) kan man inte heller uppleva positiva saker. Det är inte värt det.

Just nu har jag svårt att komma på något det inte skulle vara värt att slippa uppleva negativa saker.

Oj... Jag önskar att alla finge tillräckligt mycket av positiva upplevelser för att trivas med att ha känslor. Jag kan ändå inte låta bli att undra om vi menar samma saker med känslor. Jag tänker att även att vara nöjd med något, att uppskatta en måltid, att finna en arbetsinsats meningsfull, att känna att man gjort rätt, att kunna njuta av en naturupplevelse osv också är känslor. Hur skulle man överhuvudtaget kunna uppbåda någon drivkraft utan känslor? Jag kan verkligen förstå att man vill slippa en massa elände, fly undan plågor, och gudarna skall veta att jag själv stundom känt för att bara stänga av allt när det känts som mest nattsvart, men det ligger ändå närmare till hands för mig att längta efter mer positiva känslor snarare än önska bort känslorna helt.

Samma här.

Idag är jag peppar peppar piggare än vad jag var större delen av igår. Hoppas att det håller i sig.

Det finns en plats där jag upplever att jag liksom laddas upp av välvillig energi. Det låter ju helt knasigt, men jag har hittills fått den känslan varje gång jag passerat just där. Det blir som sköna rysningar i hela kroppen och en känsla av glädje. Igår när jag var alldeles skakig gick jag den vägen, och det gjorde påtaglig skillnad. Helskumt! Det hjälper förstås att det är vacker natur där, men det är så oerhört lokalt som jag känner just den där sprudlande känslan.

Jag känner igen det där med att påverkas av platser.

Idag mår jag bättre igen: Jag sov bort hela gårdagen och bestämde mig för att fortsätta sova för att kunna få tillbaka en fungerande dygnsrytm och gick sedan upp 4 imorse och jobbade med Projektet fram till ungefär nu inklusive avbrott för frukost och postfrukost. Det känns alltid bättre när jag åtminstone får saker gjorda.

Det var skönt att höra (läsa).

Och det där med platserna... Man borde nog bli bättre på att hitta sådana platser och se till att pallra sig dit vid behov. Nu kan jag ju inte åka flera mil varje gång jag behöver fylla på energiförrådet, men kanske finns det bra platser närmare också. Jag är lite för dålig på att ta mig ut och leta efter sådana. Dumt egentligen. Riktigt dumt. Borde åtgärdas.

Det kanske rentav kunde vara något sonen och jag kunde göra ihop... Det skulle behöva vara en plats som det inte är så bökigt att ta sig till och där vi båda känner att vi mår bättre, någonstans där vi kan återhämta oss från alla jobbiga intryck. Kanske är plats för återhämtning lättare att hitta än aktivitet för återhämtning...

Vet inte om det här är ett tillfälle där jag ska skriva lyckost eller inte. Men jo, vi menar samma sak. Tycka att man agerat rätt vill jag gärna göra, men min hjärna är inställd på att leta fel, jag hittar inte reset-knappen och jag vill inte vara med om det en gång till även om det antagligen är oundvikligt. Speciellt inte nu när jag redan har sjuhundrafemtioelva andra akuta saker att ta hand om.

Hm, kanske är jag det, på många sätt. Ändå är jag så utmattad och oförmögen att ta tag i saker. Det gör mig skamsen.