Svårt uttråkad.
Tidigare var jag svårt irriterad.

Håller på att återhämta mig efter typ en hormon- och signalsubstansbaksmälla. Starka känslor kan golva en, men det är det värt.

Nej.

Okej, men för mig är det det. Det beror väl på vad man menar med att golvas, iofs. Att skaka som ett asplöv en halv dag är det helt klart värt när man varit euforisk.

Känslor över huvud taget är inte värda all djävla besvär de ställer till.

Jag har periodvis varit känslomässigt avstängd, och det vill jag helst aldrig mer uppleva. Fy så färglös, hopplös och meningslös världen blir då! Jag klarar inte det alls. Jag behöver få känna starkt. Det är sådan jag är. Men då behöver jag också en hel del återhämtning. Annars blir jag ett vrak. Men det blir jag av att inte känna också, och då blir jag det på ett tråkigare sätt.

Jag vill aldrig mer vara beroende av någon.

Det var väldigt naket skrivet. Respekt för det! Det skär lite i hjärtat att läsa det.

Jag är nog på ett sätt också lite rädd för att vara beroende av någon. Jag kan också vara rädd för att andra skall vara beroende av mig. Tänk om jag gör dem illa, liksom! Kanske är jag lite kluven där, kastar mig ut och öppnar mitt blödande rymliga hjärta men behåller något litet utrymme för överlevnad så att jag skall klara mig utan om jag måste. Jag vaktar också på mig så att jag inte gör mig helt oumbärlig. Jag vet ju att mitt mående inte är helt stabilt. Det får inte stå och falla med mig.

Men oj vad jag kan älska...

Själv skulle jag gärna stänga av allt vad känslor heter.

Ja, det vore väl att slippa dem. Om de kan ersättas med något mindre plågsamt. Och helst något som inte förstör för andra istället.