Just ja, och så skulle jag flytta in i en ganska rymlig kolonilottstuga och odla min egen mat.

Hahaha! Om keramik kan jag inte mycket, men jag brukar ha näsa för att skilja kvalité från smäck och jag vet ju vad jag tycker ser bra ut.

Mitt undermedvetna hade nog fångat upp det.

Inatt drömde jag något om att jag var en hemlig agent och därför måste ha falska meddelanden på kylskåpet hemma om var jag var någonstans, ifall någon skulle snoka för att hitta mig.

Städade en teaterrepetitionssal och sorterade smurffigurer. Spelade in ljud för ett konstprojekt.

Jag drömde att jag spelade ett datorspel där man i en lägenhet styrde en tiger som skulle hitta och suga på alla eluttag. Det framgick inte varför det var viktigt att suga på eluttagen, men i drömmen funderade jag på det och kanske var det så att det var spelets slutmål att ta reda på det.

Börjar bli tillräckligt utvilad för att minnas vad jag drömmer på nätterna.

Drömde att jag var här i Krakow och skulle släktforska. Efter ett tips fick jag väldigt bråttom och sprang över tjeckiska gränsen. Vet att jag skulle till något bergigt område i norra halvan och ortnamnet började på B. Sen var jag plötsligt i vardagsrummet i finland och försökte få ut 1 cent ur DVD-spelaren. Hittade inge knappen för att öppna den. VHS-spelaren skulle jag stoppa snabbspolningen på av någon anledning, men stoppknappen fungerade inte. Efter ett tag började den visa procent istället för timmar och minuter. Sen ringde min telefon, och min pappa som låg och sov i rummet bredvid fick det att betyda att jag ljugit för morsan.

Noteras kan att jag har rötter i Polen. Varifrån Sudettyskland kom in kan man ju fråga sig.

Jag blev just påmind igen om varför jag en gång valde att sluta vakendrömma.

...och igen.

Det började med att jag var på utflykt och mitt damsällskap och jag befann oss på ett studentboende någonstans. I änden av en lång korridor satt vi tillsammans i ett burspråk. Hon stod senare i andra änden av korridoren med en luvjacka som hon hängt över sig bak och fram med luvan över huvudet, så att den helt täckte ansiktet och jackan resten av kroppen. Hon skulle skämta med mig genom att skrämma mig på något sätt, men jag smög mig runt och kramade henne bakifrån. Sedan gick vi ut. Det småregnade utan att det alls bekom oss, men vid några grånade lador började det plötsligt störtregna och hon började springa: "Jag är kissnödig!". Jag började också springa och vägen fram tog oss ner för en lång backe ner mot byn där vi var inhysta [det var den stad i Nederländerna som staden i Thief är löst baserad på]. Jag kom ner först och väntade in mitt damsällskap, eftersom det bara var jag som visste var vi bodde, men hon försvann in på ett annat ställe och jag följde efter. Jag kände mig helt vilsen därinne och vår nyckel hängde inte på sin vanliga krok tillsammas med övriga gästers nycklar. Jag visste att vi egentligen var på fel ställe och att nyckeln låg i min ficka, men jag intalade mig själv att det var rätt. Jag försökte orientera mig genom att identifiera kända landmärken, men jag lurade bara mig själv och mitt damsällskap hade sedan länge försvunnit. Jag kände mig vilsen och förvirrad. När jag vaknade blev jag besviken, men senare insåg jag att drömmen kanske inte var så positiv som jag trodde och att hon hela tiden försökt skaka sig av mig, men att jag inte fattade vinken och förvandlades sålunda till ett jobbigt bihang.

Det fortsatte idag med att jag kröp omkring i filttunnlar och lite senare låg och myste tillsammans med en donna, som med flirtig röst påtalade att vi på söndag skulle räkna saker. Jag tänkte "1, 2", men sade ingenting. Jag såg henne inte längre, men kände fortfarande hennes värme och hörde hennes röst.

Den dagen för några år sedan då jag bestämde mig för att sluta vakendrömma hade jag strax innan insett att vakendrömmarna lätt kunde bli till ett beroende och jag ville hellre leva i verkligheten och tänkte att om jag slutade vakendrömma, så kanske verkligheten kunde bli en annan, bättre verklighet, vilket den dock inte blev, men det är en annan historia. Nu känner jag av (vaken-)drömmarnas lockelse igen, men någonstans på vägen har jag tappat förmågan, vilket kanske är lika bra. Att kunna hämta tröst i sina drömmar kan förvisso vara något bra som får en att lättare hantera verkligheten som den är genom att bidra med en stabil(-are) grund att stå på (om än baserad på molnen i skyn), men jag tror att det också kan bidra till motsatsen, det vill säga att man fjärmar sig än mer från den verklighet som man upplever stöter en ifrån sig.

Eller så speglar drömmen din egen ambivalens? Kanske är det inte du som blir övergiven, utan du som låter dig övergivas? Vet damsällskapet att du väntar på henne? Kommunicerar du det? Jag tänker att det blir en självuppfyllande profetia, det där att du känner dig som ett bihang. På din beskrivning låter det som att ditt drömjag tänker saker som aldrig sägs.

Jag hade tänkt säga att din analys hade varit intressantare om det funnits en verklig situation att applicera den på, men det kanske inte spelar någon roll att en sådan inte finns om man väljer att se på drömmen som en simulator i vilken nya angreppssätt kan testas inför en möjlig, framtida verklighet!? Vem skulle jag kommunicera med om inte med den fiktiva personen i drömmen och på vilket sätt om inte som en övning? Hur menar du att jag låter mig övergivas och gör mig själv till ett bihang?

Även om personen i drömmen skulle baseras på någon jag någon gång träffat, så är den troligen en anonym drömfigur (ansiktet doldes genom hela drömmen) som min hjärna diktat ihop för att den känner sig ensam.