Empati är en störning.
Det kan inte vara normalt att "kopiera" och tro sig känna vad en annan varelse känner.

Jag tror snarare det motsatta. Empati är en förutsättning för samspel, annat än av rent mekanisk typ, och det handlar inte om något så klossigt som att tro sig hit eller dit. Fullständig brist på empati och man kan inte samspela bättre än en robot eller en psykopat.

Man tror sig inte känna - man känner.

Om man kan.

Empati är en evolutionär anpassning som i människans fall är nödvändig för överlevnad. Solitära rovdjur saknar helt empati däremot. Det är tur att inga andra djur med intelligens motsvarande människan finns, då hade vi behövt skapa en artöverskridande moral som omfattar ganska främmande instinkter. Som det är nu kan vi så småningom välja att höja intelligensen hos djur med liknande värderingar som oss, eller kanske ändra deras instinkter så att de får samma värderingar som oss. Att det inte verkar finnas mer intelligent liv i det synliga universum är ur detta perspektiv mycket bra, vi slipper skapa en moral som innefattar värderingar oförenliga med de mänskliga. Det skulle väl kräva nån sorts "nationell suveränitet" men mellan arter, vilket har samma problem som detsamma mellan nationer.

En moral som omfattar andra djur än människan som moraliska subjekt bygger alltså på att människans värderingar gällande balansen mellan olika individers behov styr, men man får anpassa de konkreta rättigheter som ges till olika djur utifrån vad som gör varje slags djur lyckligt.

Klart att empati handlar om att tro sig känna vad den andre känner. Ofta är det helt uppåt väggarna fel känsla som kopieras, men det förstår aldrig de "empatiska".
Oempatiska människor är mycket enklare att umgås med.

Människor är i allmänhet inte särskilt unika och det är därför fullt möjligt att ha en fungerande empati med dem. Andra djur kan man inte utan vidare ha empati med, man måste ha kunskap om den enskilda artens behov och kommunikation. Människans naturliga empati omfattar dock andra djurarter trots detta, och till och med döda föremål (det är så religion uppstått). För djurarter som vi utvecklats tillsammans med under lång tid , typ hundar, fungerar artöverskridande empati minst lika bra som empati inom den egna arten.

Tycker du verkligen det är enkelt att umgås med oempatiska? Jag uppfattar oempatiska ungefär som om de saknar någon viktig kroppsdel, men eftersom de aldrig haft tillgång till den kroppsdelen förstår de själva inte vad som saknas. De är tvådimensionella, liksom. Att diskutera samhällsfrågor med dem brukar vara speciellt obehagligt, eftersom de inte kan se till "den lilla människan". De är emotionellt handikappade och potentiellt extremt farliga. Det är väldigt synd om dem.

Jag har träffat två människor i mitt liv vilka jag upplever saknar empati för alla utom sina allra närmaste (och sig själva, icke att förglömma). De är väldigt obehagliga att ha att göra med. De lyckades inte dölja sin "jag-utnyttjar-dig-bara-som-medel-för-mitt-mål-inställning" för mig trots min asperger. I ett av fallen kunde jag först inte sätta fingret på vad som var fel med personen ifråga, jag visste bara att jag kände mig extremt illa till mods i hens sällskap. Vid ett senare tillfälle sade personen rakt ut bland annat saker som "jag ser människor som verktyg" och "jag är helt avtrubbad när det gäller våld". Jag vet verkligen inte varför människan yppade detta för mig; kanske trodde hen det skulle imponera.

Ett tag senare fick jag höra en hel del mindre smickrande detaljer om personen ifråga från annat håll.

Jag skyr dylika människor som pesten numera. Jag tycker det är tacksamt när de på ett tidigt stadium är öppna om hur de fungerar, för då vet man i alla fall vilken sorts person man har att göra med och behöver inte bara lita på sin intuition.

Nädu, religion handlar inte om empati, det har du fått från bakfoten.
Religion handlar om moral, för att kunna likrikta samhället så de med makten får behålla den.

Kanske inte enklare, men mer äkta. De empatiska vet man aldrig vart man har, de är som robotar utan egen vilja.

Jag ser nog varför hen yppade det, dock har det nog inget med "imponera" att göra.
Jag antar att du gjorde det enda rätta, att dra dig undan från människan som du tar skada av.

Då talar du väl om det där folk så ofta tror att de har: "Å, jag vet så väl hur du känner" och så är det alldeles uppåt väggarna. Att man bedömer andra efter sig själv, och så länge man tillhör ett flertal eller bara umgås med folk som är lika en själv kan det ju råka stämma för det mesta.

Det är inte vad jag menar. När jag skriver "empati" menar jag "empati". Och jag har för den delen inte alls märkt att du är helt utan.

Orange beskrev förresten på ett utmärkt sätt erfarenheter som jag också har gjort.

Är det till att vara empatisk?