Men ett sådant jobb har redan gjorts, det kallas religion. Då är det guds vilja som styr värdet på allt.

När jag läste filosofi ingick rättvisa i de exempel som användes för att pröva utilitarismen, så näe, man brukar inte alls normalt avstå från rättvisetänk om man är utilitarist.

Uppsalafilosofin och besläktade strömingar kanske är så nihilistiska.

Pröva ja, men det ingår väl inte explicit i beräkningen? Däremot dyker det nog upp implicit genom att det psykologiska lidandet hos befolkningen beroende på avsaknaden av rättvisa räknas med. Man skulle ju kunna addera olika rättvisetermer till den samhälleliga nyttofunktionen, så länge som de inte är oändliga och därmed kör över alla andra behov människor har.

Poängen med att systematisera moral snarare än att bedöma från fall till fall är förövrigt just att människans känsla för rättvisa kräver att situationer som är likvärdiga ska behandlas lika. Det måste man bortse ifrån om man gillar typ dygdetik eller sånt.

Ett exempel jag kom på nu när åtskillnaden mellan att döda och låta dö blir orimlig är det här med livbåtar.

Om man har ett begränsat antal platser på en livbåt och struntar i att plocka upp nödställda skulle det vara okej, men inte om man till exempel plockade upp alla och antingen lottade eller kastade av de med minst chans att överleva. Detta trots att det senare scenariot fördelar chansen att överleva mer rättvist mellan de berörda parterna.

Ett annat klassiskt livbåtsproblem är att äta upp den svagaste för att övriga ska överleva. Det har förstås den särskilda egenskapen att den uppätne ändå hade dött med stor sannolikhet, så det kanske liknar det här med att separera siamesiska tvillingar på ett sätt som dödar den ena, när det hade dödat båda att avstå.

Det är lite som en modifikation av det här organtransplantationsproblemet: om alla inblandade saknade organ, och alla var döende, men man skulle kunna rädda några av dem genom att ta organ från de andra. Då blir det en annan sak, antar jag.

Vad kommer den där rättigheten från? Jag förstår inte. Människan har en rad behov, där vissa rättvisepreferenser finns men de väger ju oftast lättare än överlevnadsrelaterade behov när människor pressas till att avslöja sina verkliga värderingar. Och moral kan bara komma från människans natur, det finns ju ingen annan varelse i det kända universum vi kan få moralen från.

I människans natur finns också sinne för vissa absoluta värden, sinne för att inte allt vare sig absolut eller relativt kan kvantifieras och sinne för att saker kan vara på flera sätt på en gång. Det kan vara väldigt nyttigt att dissekera konkreta situationer som du gör, men vad jag inte ser hos dig i sådana här diskussioner är sinnet för dessa tre saker. (Eller de två förstnämnda och särskilt mycket av den tredje.) Och jag tror de är absolut nödvändiga för att kunna bedöma sådana här saker, eller komma ur dem i en konkret situation med något moraliskt läkkött kvar.

Det bygger förstås på att man utgår från att alla är lika värda och att värde kan adderas.