FANTASTISK!!!
Jag. Har. Dansat.

Tom. med horstrumpbyxorna på. Nu ska jag cykla till gymmet!

Jo, förvisso. Funkar det så är det ju bra.

Men jag gillar att leva i en tvåsamhet där man ska orka med varann. Det är fan den största utmaningen man kan åta sig som en trasig individ. Eller kanske som vilken sorts individ som helst, inte bara en trasig?

Jag vill åldras tillsammans med någon som jag lever extremt nära och hatälskar (det går ju inte att älska hela tiden). Folk är bihang till varann automatiskt i olika konstellationer men det ska man få vara, det är inget att se ned på. Det är inte fult att vara svag. Jag är ifs. förkrossande stark, det är lite fult dock.

Det är ju i lysande i så fall.

Mindre lysande är hur jag mår just nu. Det är fasiken inte juste av en maginfluensa att slå till akut mitt i ett zumbapass. Inte juste alls. Och nu måste jag vänta på spårvagnen.

Vi kanske menar olika saker med både orka och bihang i så fall. Jag har väldigt svårt att se något som helst positivt med att vara någons bihang. Och det var inte jag som tog upp det där med ork. Och varför kan man inte åldras tillsammans tre stycken, t.ex? Då är man ju fler som orkar.

Alltså, för att förtydliga: jag har inget som helst problem med att människor är svaga och har behov och allt det där. Däremot känns det fel för mig att se människor som en ballast som jag skall släpa på och/eller ett osjälvständigt bihang till mig. Människor är subjekt. Viss ord och uttryck klingar i mina öron som om de inte skulle vara det, och då undviker jag de orden och uttrycken. Det innebär inte att jag undviker vare sig närhet eller ansvar. Att jag älskar mer än en människa betyder inte att det är kärlek av sämre kvalitet heller.

Har vaknat efter att ha sovit i 1½ timme och går igenom min firefox för knäppa förändringar från inatt.

Maginfluensa mitt under ett zumbapass får mig att vilja ta Murphy i örat å dina vägnar, Inco!

Eller hur?! Tack!

Instämmer. Jag har själv känt mig som osjälvständig och svag ballast i perioder i mitt liv (bland i den långvarigaste tvåsamma kärleksrelation jag haft, där spiken i kistan var att jag det sista halvåret eller så pga bostadsociala nöd tvingades flytta in hos henne var den första spiken i den relationskistan) och jag VET vad det gör med självkänslan och självbilden.

Med detta sagt: Vad jag tror att Koden är ute efter (och Koden får givetvis gärna rätta mig om jag har fel och är alldeles ute och cyklar) är den nyliberala floskelproduktion som går ut på hyllandet av mytbilden av den alltid starka, självständiga, kompetenta individen som aldrig någonsin behöver någon annan, utan susar omkring en socialt atomistisk enskild individ och tillfälligtvis när det behövs interagerar med andra socialt atomistiska individer på den s k fria (relations)marknaden. Och så ser det ju inte ut i verkligheten.

Personligen tror att jag att de allra flesta som väljer traditionell tvåsamhet i samboendeform gör det för att i den kan de inblandade åtminstone få uppleva det som att (illusoriskt eller inte) en är "off the rapacious market". Vilket jag ser som fullkomligt legitimt. Min tänkbara lösning på de problem som ofta uppstår med strikt, exklusiv tvåsamhet som enda officiellt alternativ relations- och boendealternativ vid sidan av singelstatusen, som utestänger alla de som vare sig kan eller vill bo och leva på det viset, är justa, generösa och inkluderande kollektivboenden (i bred bemärkelse) där man kan få del av en naturlig lokal social gemenskap oavsett hur man fungerar relationsmässigt och på andra vis, där man kan träffas, umgås, interagera och även vara sammanboende tvåsamt, tresamt, flersamt och vad man nu vill, så ofta eller sällan man vill, efter bästa förmåga och vilja.

Ja, lite så Star Rover.

Jag är nog rätt allergisk mot den här (som jag tolkar) söndagsskolevarianten av älskande och relationer. Ni kanske ska bo ihop alla tre(eller flera) någon gång, vad vet jag. Men att pendla till sina kärlekar och vara, antagligen, den bästa varianten av sig själv under den tid man faktiskt tillbringar med varann känns rätt tillgjort på något sätt.
Jag vill älska och bli älskad även under den allra tristaste vardagen, när allt är så jävligt att man knappt förtjänar det.
Er variant är lite som att plocka russinen ur kakan. Vilket inte är fel men känns fel för just mig av någon anledning. Jag har någon sorts övertygelse om att det inte ska vara lätt att älska och framför allt att bli älskad, det ska kosta på rejält för att man ska förtjäna det på djupet. Det kanske är lite stört...

Och jag värderar inte kärlek by the way eller försöker döma ut någons upplevelse av den! Tvärtom tycker jag att det är fint med människor som vill inkludera flera vuxna på det sättet. Som mamma är det ju självklart att kärlek är något som räcker till flera på samma gång.

Dagsform: Micket, micket nöjd med mig själv och tillvaron. Den där urblåsningen av skallen gjorde ju susen.