Ett ord jag hört om utilitarism är att det skulle vara onyanserat att bara ta hänsyn till konsekvenser. Därför funderade jag.

Preferensutilitarism innebär att ALLT som människor värderar ses som etiskt relevant, i någon grad utifrån hur starkt folk värderar det. Folk vill ha vissa rättigheter, och då tilldelas de rättigheterna ett ändligt värde större än noll av utilitaristen. Rättighetsetik innebär att man helt oavsett vad folk faktiskt värderar, bestämmer att en viss uppsättning rättigheter har (oändligt) värde medan allt annat, inklusive de nyttigheter som man anses ha rätt till, helt och hållet saknar värde. Detta gäller samtliga slag av rättighetsetik. Ju fler mänskliga värderingar en teori tar hänsyn till, desto mer nyanserad måste den väl vara?

Dessutom verkar det rent rättshaveristiskt att med stor bestämdhet hävda att man har rätt till något samtidigt som man inte värderar det som rättigheten avser överhuvudtaget. Rätten till kroppslig autonomi, varför vill man ha den om man inte sätter något värde alls på kroppen/livet som sådant? Det mest naturliga är väl att utgå från folks omedelbara önskemål och använda dem för att motivera att vi har rätt till dem. Vi har rätt att leva därför att vi vill det, inte för att vi har nån fix idé att själva rättigheten i sig har ett värde som är så stort att vi helt ignorerar det som rättigheten avser.

Om rätten till liv har oändligt värde innebär det att livet som sådant saknar värde, till exempel får man inte offra en enda person för att rädda en miljon andra, som i fallet med smittkoppsvaccinet. En persons rättighet till liv skulle alltså vara värd en miljon gånger mer än ett människoliv som sådant.

Rättighetsetik är att skrika "Jag har rätt till A, men A i sig har inget som helst värde, det är bara själva rättigheten, en abstrakt princip utan direkt koppling till verkligheten, som har värde". Det är som på dagis. Kopplingen till verkligheten går ju via A, men om A saknar egenvärde är rättigheten totalt frikopplad från den fysiska verkligheten.

"Rätten till liv" ovan ska alltså ses som en "negativ rätt" till liv, rätten att slippa bli dödad (av en annan person, med avsikt).

Negativa rättigheter har jag rent allmänt svårt att se hur de kan existera. En rättighet kräver att någon upprätthåller den, vilket kräver beskattning (äganderätten kan alltså inte vara en negativ rättighet då dess upprätthållande kräver ett brott mot densamma) och våld (vilket omöjliggör en negativ rätt till liv av samma skäl som nyss omöjliggjorde negativ äganderätt).

Därför måste rätten till liv vara en positiv rättighet, och positiva rättigheter kan förstås per definition inte vara absoluta eftersom de kräver att någon betalar för dem. Samma med äganderätt.

Att rätten till liv är en positiv rättighet innebär i sin tur att dödsfall som inte orsakas av en gärningsman blir lika moraliskt relevanta som dödsfall där en gärningsman finns. Med negativ rätt till liv straffar man en misshandlare men lämnar offret utan sjukvård, som i USA. Med en positiv rätt till liv blir alla liv lika värda oberoende av vilka specifika dödsorsaker som hotar dem.

Eftersom jag har använt ordet "utilitarism" om ett krasst och ytligt slags nyttoetik får jag väl skriva något om det här.

Den betydelsen av ordet är, såvitt jag har stött på, mer vedertagen i normalt samtal på svenska än de renodlat fackmässiga definitioner du presenterar här. Och abstrakta läggspel som det här mellan "total utilitarism" och "total rättighetsetik", har jag svårt att se någon omfattande praktisk tillämpning av. Det räcker att ha polerna klara för sig som orienterings- och mätredskap; försöker man hävda någon av dem ute i verkligheten kommer man snabbt i konflikt med densamma, och det vet väl de flesta, även du. Verkligheten kräver pragmatism, gråskalor, flexibilitet och smörgåsbord. Inte minst just om man vill hävda moraliska principer.

Och så är det det där med att tro att allt kan kvantifieras och sedan räknas på precis som matematiska kalkyler. Naturvetarens oförmåga eller ovilja att inse att det finns saker som är för komplicerade för sådant och måste angripas på sätt som ger utrymme för den komplexiteten om det inte ska bli katastrof. Precis som Voyagersonden kunde ha kraschat in i Jupiter med ett litet räknefel eller vad du vill, fast alltså ännu mer komplicerat.

Det här får jag inte ihop.

Om man säger att ett liv har ett bestämt moraliskt värde lika för alla liv så får man offra en för att rädda fler än en. Men har man en rätt till liv i den mening som rätten använts ovan, så får man inte offra en för att rädda två. Man kan sätta ett begränsat värde på rätten till liv, till exempel att en persons rätt till liv är värd lika mycket som tio liv. Men är rätten till liv ovillkorlig så kan man inte offra en persons rätt till liv ens för att rädda en miljard. Värdet av varje enskilt liv i den miljarden blir då en miljarddel så stort som värdet av själva rättigheten till liv. Tittar vi sedan på en oändligt stor grupp av människor vars liv ska vägas mot rättigheten till en persons liv så blir varje enskilt liv värt noll.

Då är du ju inne på det matematiska att det inte går att dela konsum med ett ändligt tal.
Men "rätten" till liv, måste ju också definieras vems "rätt" man diskuterar. Det är olika skalor, ej jämförbara med varandra.

Jag inser faktiskt det i sån mån att jag tycker vanliga demokratiska rättigheter borde ses som en approximation av utilitarism så länge inget tyder på det motsatta. Man kan inte i någon överskådlig framtid göra renodlade utilitaristiska beräkningar om precis allting. Utilitarismen kan vara väldigt direkt och renodlad i enskilda sakfrågor typ trafiksäkerhet, men inte i flummigare frågor. Den kan dock fortfarande finnas med som överordnad princip när vi inte är säkra på vilka rättigheter vi ska ha, hur motsägelsefulla rättigheter ska hanteras och så vidare.

Det här med att sätta ett värde på rättigheter vet jag inte om det förekommer på det sätt jag gjorde ovan egentligen, det var nåt jag hittade på. Men när utilitarister säger att de "tar hänsyn till indirekta effekter på människors känsla av trygghet" eller liknande för att bli av med oönskade slutsatser, då är det nog någorlunda likvärdigt med det jag gjorde ovan. Obehagskänslan av att veta att man när som helst kan bli dödad tar utilitarister ofta upp när de drabbats av knepiga slutsatser, och det är väl egentligen bara en annan formulering av folks vilja att ha en rättighet att leva.

I princip kan man addera en hel massa nya värden i en utilitaristisk nyttofunktion om man vill, kanske kollektiva eller abstrakta värden snarare än summor av individers värden. Jag undrar varför man så sällan hör talas om sånt.

Det här problemet är ganska vanligt i verkligheten, så vi måste kunna välja hur många förhindrade dödsfall det ska krävas för att man ska kunna döda en person. Använder man olika skalor kan man inte göra det valet, då får man problem.

I praktiken visar det sig även att människor är redo att offra ett litet antal liv för ökad bekvämlighet. Annars skulle vi alla leva på existensminimum och alla resurser skulle gå till vård som förlänger hopplösa patienters liv ytterligare litegrann, eller ökar sannolikheten för tillfrisknande litegrann för någon patient. Den frågan är dock mycket krångligare, men exemplen visar varför man måste kunna sätta en prislapp på precis allting.