den var bra!

Sonen och jag turas om med att få utmattningsreaktioner. Nu tröstar vi oss på ett pastahak där högtalarna skvalar av både Chris Isaacs "Wicked game" och salsa - samtidigt. Skum blandning. Det är som två restauranger i en, med två olika inredningar. I den ena delen kör de 80-talsklassiker non-stop. Eller är det 90-tal? Jo jädrar, det är det nog. 90-talet har blivit nostalgi! Shit!

Vi flydde... Richard Marx var ju inte ens uthärdlig när man var fjortis.

Richard Marx är ju bra!
Nej, jag är inte ironisk.


Jag är hungrig.

Nu blev jag ju tvungen att lyssna bara för det.........

What the hell, woman!?

Ha ha, nå, vad tyckte du då, Schueberird?

Nä, Richard Marx sockrade stämma gick aldrig hem hos mig. Tyvärr var det svårt att komma undan den, så jag lyckades nästan utveckla något slags allergi. Det smärtade faktiskt. Däremot gör Chris Isaac mig fortfarande lite svag i benen, skall erkännas.

Jag har lyckats få sonen till skolan tre dagar på raken nu. Står lite på stand by ifall jag behöver komma och hämta honom, men jag tänker att han helt enkelt måste lära sig att hushålla med energin så att han inte får en utmattningsreaktion varannan dag. Alla vi runt honom får vara uppmärksamma på hans mående och hjälpa honom att få återhämtning återkommande, innan han kör slut på sig.

Dagens oaspiga ögonblick: underbar människa uttrycker nyfikenhet över hur jag bor, och jag fattar att jag skall bjuda hem honom, inte beskriva lägenheten.

Är det det man ska göra?

Tja, det verkade helt rätt i det här fallet åtminstone.

Nej.



Öhm... okejdå, du kan eventuellt förlåtas denna gången: Folk gör konstiga saker när de är hungriga.

Jojo, där ser man hur det går till...