Min bild av Björklund är att han är pedagogiskt okunnig. Kunskap är inget man kan lära ut. Man kan bara lära in det. Fakta kan man lära ut, men sådana är i sig oanvändbara. Disciplin fostrar utifrånstyrning vilket främjar ytinlärning, dvs memorering av isolerade fakta eller, i mån av memoreringskapacitet, stora sjok av sammanhängande fakta som låter användbara för att sjoket i sig har en sammanhängande logik inbördes men som inte kan generaliseras till något annat. Med rätt trigger kan man rapa upp sjoket som någon av Pavlovs hundar, och har man tur är triggern så pass väl vald att sjoket poppar upp vid rätt tillfälle åtminstone någon gång ibland. Fakta ingår i kunskap som en byggsten med substans, men man behöver också ha ett hum om dels några grundläggande byggritningar, dels förmågan att välja rätt ritning för rätt sammanhang, och helst också förmågan att vid behov anpassa eller t.o.m. göra egna ritningar. Om ni hänger med i mina metaforer. Det är möjligt att Björklund faktiskt underförstår detta när han talar om kunskap, men jag har inte riktigt känslan av det. Fast då skall jag väl erkänna att jag inte har orkat lyssna på honom särskilt långa stunder i taget, så jag kan ha missat en massa.

Mer lugn och ro i skolan är i sig ingen dum tanke. Frågan är hur man bäst åstadkommer det. Postar detta först innan det försvinner (sitter på skakig tunnelbana).

Skolpedagogiken har en tendens att kasta ut barnen med badvattnet åt olika håll hela tiden, tycks det mig. Skolan är nog lite väl rörig. Strukturen är inte alltid så tydlig i dagsläget, och när barnen går runt mycket och jobbar på det sätt som är gängse kan det bli väldigt mycket ljud och andra intryck. Jag är dock inte övertygad om att katederundervisning är den bästa lösningen på det. Jag tänker att man kan minimera stökigheten på andra sätt. Man kan göra tydliga scheman för var och en, individuellt anpassade och med den grad av styrning som individen behöver. Man kan undvika att använda äggklockor för tidsbudgetering. Det finns timstockar som varken tickar eller ringer, som ett slags digitala timglas med ljuspunkter. Man kan skapa lugna vrår som man kan gå undan i vid behov. Man kan planera in lugna stunder återkommande under dagen. Man kan planera logistiken på sätt som skapar ordning. Man kan jobba på akustiken.

+1 för vad Inco säger.

Skolan borde vara etappstyrd.
Dvs man påbörjar inte 9:e klass innan man klarat av 8:ans mål och,
man påbörjar inte 8:e klass innan man klarat av 7:ans mål och,
man påbörjar inte 7:e klass innan man klarat av 6:ans mål och,
man påbörjar inte 6:e klass innan man klarat av 5:ans mål och,
man påbörjar inte 5:e klass innan man klarat av 4:ans mål och,
man påbörjar inte 4:e klass innan man klarat av 3:ans mål och,
man påbörjar inte 3:e klass innan man klarat av 2:ans mål och,
man påbörjar inte 2:e klass innan man klarat av 1:ans mål och,
man påbörjar inte 1:e klass innan man klarat av förskolans mål.

OT: Jan Björklund borde spolas ner i avloppet.

En forskare jag har fått ett gott intryck av har skrivit en avhandling i pedagogik, Up the hill backwards tror jag den hette. Fritiof Sahlström heter han. Nu var det måååånga år sedan jag läste den, men jag minns att han lite förvånad kom fram till slutsatsen att katederundervisningen gallrade ut de "svagare" eleverna påtagligt mindre än nyare undervisningsformer där eleverna själva fick ta ett mycket större ansvar för sitt lärande. Det hade då att göra med att den gav en grundstruktur. Det var inte gungfly. Jag tror att att "friare" undervisningsformer kan funka alldeles utmärkt bara man ser till att den där strukturen finns där, särskilt för dem som behöver det mest. Men man kan inte förutsätta att var och en skall kunna skaffa sig den själv. Inte helt själv. Jag menar den där mallen för hur man kan tänka vetenskapligt, t.ex. Och varför man behöver vissa grunder, vad man skall ha dem till. Hur man rent konkret går tillväga när man drar en slutsats. Vad det är rimligt att lägga på minnet och inte, vad som är viktigast. Vilka baskunskaper man sedan kommer att behöva bygga vidare på. Hur man greppar vad som är poängen med en text. Hur man lägger fram argument. En massa sådana saker. En del är bra på att greppa sådant på egen hand. De klarar sig hur skolsystemet än ser ut. Andra fattar det inte på egen hand, och prestationsångest gör det inte bättre.

Etappstyrd skola? Kanske. Kanske inte. Jag kan se både för- och nackdelar med det. Orkar inte gå in närmare på det precis just nu.

En sak jag tror att borgarna kan ha gjort lite bättre är att sluta sprida ut resurserna på en massa olika småhögskolor. Att det finns lärosäten närmare folks hemort tror jag kan vara ett bra sätt att minska social snedrekrytering, sås det tycker jag i sig är bra, men att bygga ut mer än vad det finns intresse för håller inte utbildningarnas ekonomi för under rådande system med peng per poäng (vilket är ett system man kan diskutera en hel del i sig). Och att ta forskningspengarna från universiteten för att finansiera det (om det nu var det man gjorde tidigare - det är det intryck jag har fått, men jag kan ha fått det om bakfoten) riskerar att rasera miljöer som inte kan byggas upp igen hur som helst. Nu har man under en längre tid jobbat i den andra riktningen, att stötta upp starka forskningsmiljöer. Sedan kan det bli lite absurt det också, när miljöer får pengar för att de dragit in pengar... Vilket betyder att de av flera oberoende granskare har bedömts hålla en mycket god kvalitet på sin forskning. Inte helt konstigt tänkt, men det gör det ju svårt för nya att komma in. Det är inte helt oproblematiskt. Men... När man nu envisas med att gå till ytterligheter hela tiden får man nog åtminstone vara lite tacksam att pendeln svänger lite då och då så att de allra värsta konsekvenserna åt endera håll kan avvärjas.

Exakt när pendeln svängde är jag dock osäker på. Kanske svängde den tillbaka redan under sossarna. Jag tror dock att borgerlig retorik var en viktig faktor hur som.

Svåra frågor, det där. Jag tycker att det är oerhört viktigt att undvika social snedrekrytering. Däremot är jag inte övertygad om att högskoleutbildning är så enastående fantastiskt att det är fullständigt nödvändigt att alla genomgår den. Möjligheten att göra det skall finnas, förutsatt att man har både motivation och förutsättningar att tillgodogöra sig en utbildning. Jag tycker också att samhället har ett stort ansvar i att ge människor oavsett bakgrund och eventuella funktionshinder m.m. förutsättningarna. Men det är faktiskt inte allas grej. Man kan vara alldeles lysande kompetent ändå. Det finns flera vägar att lära sig saker och utvecklas både som människa och i nyttohänseende.

Att starta småhögskolor för att ge lika möjligheter var en mycket dålig idé, det har lett till att arbetarklassen går på andra rangens högskolor medan akademikerbarn går på de riktiga högskolorna. En av matematikerna på Chalmers förklarade för några år sedan på ett föredrag jag var på att Chalmers inte märkt så mycket av försämringarna av förkunskaperna, förmodligen för att medelmåttorna i högre grad går på andra sämre högskolor. Lika möjligheter kräver alltså att bostadsbristen vid de riktiga högskolorna elimineras och man slutar låtsas att alla högskolor är lika bra, eller kan bli lika bra. Att grunda fler högskolor borde gjorts i en sån takt att man kan försörja dem med ny personal från de riktiga högskolorna (typ främst Lund, Uppsala, KTH, Chalmers, KI och HHS). Man skulle alltså ökat antalet platser på de befintliga högskolorna långt innan, och speciellt antalet doktorander. När man har gott om folk kan man väl starta nya högskolor men det ska inte ses som ett sätt att ge lika möjligheter utan bara som ett sätt att öka den totala utbildningsnivån och gynna de berörda orternas utveckling.

Att nu i efterhand korrigera misstaget kräver först och främst att man bygger studentbostäder, dessa bör få högre prioritet än att eliminera den bredare bostadsbristen eftersom de är mycket mer centrala för meritokratin i samhället. Man bör också göra ett nytt miljonprogram, men vill staten inte betala för det så får man koncentrera sig på studentbostäder i första hand. Sen måste informationen till gymnasieeleverna bli mycket tydligare, man måste göra klart för alla ungar som inte fått höra det hemifrån att "Du skall i första hand söka till de bästa högskolorna och bara om du misslyckas med att komma in välja de sämre" samt att de ska välja utifrån utbildningens kvalitet och inte huruvida de gillar orten eller ej, studierna är bara upp till 6 år medan de får konskevenser i typ 40 år fram till pensionen. Utöver det måste man förstås göra om reglerna för gymnasiet på liknande sätt: staten bör ta över föräldrarnas försörjningsansvar efter grundskolan så att elitgymnasier blir lika tillgängliga för alla, och man måste aktivt informera om att det finns elitgymnasier. Man borde kunna hämta ut en blankett för statlig bostad och försörjning i samband med att man ansöker till gymnasiet, och föräldrarna måste berövas allt inflytande de har. Staten ska vara skyldig att se till att det krävs lika lite ansträngning att gå gymnasiet hundra mil bort som att stanna på hemorten.

Fritt skolval i grundskolan avskaffas och OM det överhuvudtaget ska existera elitklasser där så ska platserna tillsättas genom universella tester oberoende av om föräldrarna ansöker om det eller ej. Evidensen tyder på att elitklasser misnkar meritokratin snarare än att öka den, men det kan ju bero på att de flesta länder som har såna låter föräldrarna välja om ungarna ska gå i dem eller ej, så det blir klasser för medelmåttor med ambitiösa föräldrar snarare än högintelligenta från alla klasser.

Kommunalt självstyre är dumheter. Vi kan istället låta staten diktera olika kommunpolitik i olika kommuner för att samla in statistik på hur det fungerar med olika sätt att organisera skolan, och när man testat alla tänkbara sätt så inför man det som visat sig vara bäst likformigt över hela landet. Så kan man göra i mängder av andra politikområden också, till exempel för att testa hur medborgarlön fungerar. Införandet av nioårig grundskola genomfördes på detta sätt, men jag vet inte om man faktiskt analyserade konsekvenserna ordentligt. Det hade i varje fall varit möjligt.

Om vi skulle vilja ha dyrare elitutbildningar kan man ju överväga en differentierad lånedel på studiemedlet kombinerad med avgifter på exakt samma belopp, eller "graduate tax". I framtiden när skattemyndigheterna samarbetar mer över gränserna skulle ett sånt system även kunna användas för att finansiera avgifter på amerikanska elituniversitet åt svenska studenter. Men det skulle nog vara bättre med direkt statlig finansiering och platsantal dikterat av staten, annars är väl risken att universiteten får incitament som inte stämmer med samhällets behov. Men för att finansiera svenskars studier utomlands vore det ett bra system, förutsatt att Sverige kan beskatta även de som lämnat landet.

"Lika möjligheter" ska beskrivas som att sannolikheten att ta examen från KTH ska vara lika stor för någon född i ett miljionprogramsghetto i Norrland som för någon född på Östermalm, förutsatt att de har samma genetiska egenskaper. Det är väl lite "gör din plikt, kräv din rätt" över det. Man har en rätt att få den utbildning som motsvarar ens duglighet och i utbyte har man skyldighet att prestera så bra man orkar. I någon bättre framtid ska förstås samma sak gälla om man byter ut Norrland mot Nairobi eller nån annan underutvecklad del av världen. Och om man byter KTH mot Harvard.

Alliansens högskolepolitik syftar förstås på det rakt motsatta: läkarnas barn ska också bli läkare. Om de fick helt och hållet som de ville skulle förmodligen antagningen baseras på efternamn som i USA. Det är förövrigt därför som USAs nobelpristagare oftast kommer från andra länder än USA, utbildningen är överlägsen utanför USA men forskningen är bättre i USA.

Det var ett mycket intressant och tänkvärt inlägg, Yetin (det där långa).

Tack