Idag när jag ätit mat och hållt på med annat några timmar, så upptäckte jag påbörjad mat som någon ställt fram. Det hela var mycket mystiskt, men det gladde mig samtidigt.

Inco, förstod det. Försökte vara rolig.

Åh, jaha. Sorry, aspergare...

Det här blir ett kort gästspel, så ni får titta snabbt, för snart är det för sent. Jag varnar för att tillverkningen skedde till nyåret, vilket var ett ganska långt tag sedan, så alla beskrivningar kanske inte är alldeles så utförliga som de hade kunnat vara och jag orkar inte kolla upp detaljerna just nu.

Ingredienser:


Florsocker, puffat ris, ägg, extrakoncentrerad hallonsaft (det ska egentligen vara kirsch, men eftersom alkoholindustrin är ondskefull, så ersatte jag det med väldigt koncentrerad kvalitetshallonsaft för att få så mycket hallonsmak som möjligt), strösocker, mjölkchoklad, mörk choklad, vispgrädde, mandelspån (jag var för lat för att tillverka egna, så jag köpte färdiga), gelatinblad och hallon (säsongen för färska hallon var långt borta, så det fick bli frysta). På bilden syns också boken från vilken receptet är hämtat (Jan Hedh kan beskyllas för mycket, men någon folkbildare eller ordsmed är han inte, så bara att läsa hans recept är lite av en utmaning, men det brukar gå bra om man bara är lite envis).

Avancerat sockerbageri kräver mer utrustning:


Styv overheadfilm, tidning som skärunderlägg, sax, märkinstrument i form av tandad kniv, vass kniv och mätinstrument i form av tumstock.

Avancerat sockerbageri kräver ännu mer utrustning:


Märkpenna, samma sax som tidigare, tejp, bakplåtspapper, häftapparat, hoftång och simpel tallrik.

20 gram puffat ris:


Som ni kan se är densiteten för puffat ris ganska låg.

Hallonsaft och mörk rom:


Jag säljer min själ och experimenterar med djävulsvatten blandat med hallonsaft för att på något sätt kunna emulera den uteslutna kirschen.

Mjölkchoklad som tempereras enligt alla konstens regler (den så kallade "impmetoden" (jo, den kallas faktiskt så)):


Chokladen ska först värmas till en viss temperatur, sedan svalna till en annan temperatur och slutligen värmas igen till en tredje temperatur; allt detta för att bygga upp chokladkristaller av en viss sort som enligt uppgift ska ge den bästa ätupplevelsen och det bästa utseendet etc... Jag använde mikron för att i korta intervall värma chokladen, vilket gav bra kontroll över processen. Sedan rörde jag i den tills den svalnat till rätt temperatur och upprepade sedan mikroprocessen. Den där chokladen blev mitt lilla barn under en timme innan det hela var klart.

Risbottnar:


Bottnarna består av puffat ris som jag rostat och sedan klistrat ihop med den tempererade chokladen som först blandades med rostade, mixade mandelspån.

Diverse smeter:


Jag kommer inte ihåg vad allt var, men det där röda ska bli hallonpuré i alla fall. Det beiga är troligen äggula och socker som vispats luftigt. I glaset syns mitt kirschsurrogat och i den limegröna skålen kan den superhemliga ingrediensen skådas (jag bar (enligt instruktion) ögonbindel när jag tillverkade den, så inte ens jag vet vad det är ).

Hälften av den mörka chokladen tempereras enligt, den från tidigare kända, impmetoden:


De tre temperaturerna skiljer sig förstås från tidigare, eftersom det nu handlar om mörk choklad och inte mjölkchoklad .

Vete fan vad det här är för något:


Jag skedar någon beige smet, troligen vispat ägg.

Mörk choklad blandad med hallongelatinpurén:


Ett förstadium till det som syns i nästa bild:


Färdig hallonchokladmousse:


Hallonchokladen vändes mycket försiktigt ned i vispad grädde för att bevara så mycket gräddluft som möjligt.

Moussen skedas ner i en sprits med slät tyll:


Hälften av moussen spritsades sedan ned i formarna ovanpå risbottnarna.

Hallonsurpris:


Klart för frysen:


I frysen:


Det färdiga resultatet:


Några dagar senare (på nyårsafton 2013) togs moussetornen fram ur frysen och plasten togs bort. Smält, mörk choklad breddes ut på förberedda remsor av OH-film, som sedan trycktes fast runt tornen och allt åkte återigen in i frysen, men den här gången bara några minuter tills chokladen stelnat och krympt tillräckligt för att möjliggöra enkel borttagning av plastfilmen. Det extra utrymmet "fylldes" med hallon.

Roliga saker som hände under förberedelserna var att jag lyckades tappa de mjuka gelatinbladen i vasken och när jag skulle skölja av dem råkade visst kranvattnet vara varmt, så gelatinet rann från mig som sand mellan fingrarna. Jag började om med nytt gelatin och skulle värma det (enligt jannemannens instruktion) till en viss temperatur i mikron, men det gick ju inte alls; gelatinet stelnade och blev skitsegt. Jag började om igen med nytt gelatin och den här gången värmde jag istället en liten mängd av hallonpurén till önskad temperatur och blandade sedan i det mjuka gelatinet, vilket gick alldeles utmärkt, så antingen är Jan Hedh en klantskalle, hans gelatin av en annan art eller så är han van vid tillverkning av långt större mängder och glömde anpassa instruktionerna för oss som inte dagligen tillverkar 100 portioner av samma dessert, så när det kommer till kritan, så är han nog en klantskalle i alla fall. Vad, är jag en klantskalle? Nej nej, inte då!

Kvalitetschoklad:


Enligt receptet ska det egentligen vara finare choklad, men eftersom den är typ tio gånger dyrare, så kostar jag inte på mig det så ofta. Chokladen ovan användes till en annan dessert som serverades till jul, men som det tyvärr saknas bilder på. Den bestod av spröda chokladbottnar överdragna med smält choklad och fyllda med vaniljkräm (riktig sådan gjord från grunden förstås med riktig vaniljstång - ingen jävla pulverskit och ingen jävla syntetvanilj (som Jan Hedh hade kunnat uttrycka saken)).

Låt stå!
Jag hinner inte allt nu!

Jag är, som så ofta förr, imponerad över att nån orkar lägga ner så mycket jobb... jag skulle tro att jag anstränger mig mindre på en vecka sammantaget med matlagning än vad ens en av de där efterrättsklumparna motsvarar.

Om vi antar att det tog mig 8 timmar (jag kommer inte ihåg den exakta tiden) att göra klart fyra dessertklumpar och dessutom antar att det tar ungefär lika lång tid att tillverka en klump som det tar att tillverka fyra (vilket inte är helt orimligt att anta, eftersom momenten är desamma och mängderna inte skiljer sig åt på något särskilt markant sätt), då skulle du alltså ägna mindre än ungefär en timme om dagen åt att laga mat och om vi delar upp den tiden i tre delar (frukost, lunch och middag), så blir det alltså mindre än ungefär 20 minuter per måltid: Stämmer det?

Imponerande hur som, tycker jag också. Fast jag kanske är mest imponerad över att du hade tålamodet att vänta in hela processen innan du glufsade i dig rubbet i ofärdigt skick som jag misstänker att jag skulle ha gjort...

Ja, utan tvekan.