Jag glömde tillägga att när väl dopning har tillåtits, då kommer användandet garanterat eskalera.

Nu ska jag läsa artikeln och se vad teddybjörnen säger.

Inför också en understa gräns för hur mycket man får dopa sig (och förbjud förstås all medicinsk expertis, allt för att öka riskerna) - om man väljer att dopa sig alltså; det är allt eller inget som gäller. Det är som min gamla lärare i det troligen nu avsomnade ämnet teknologi ofta gillade att uttrycka saken: "Stäng in dem på en öde ö och låt dem knarka ihjäl sig."

Jag ser väl texten som en attack mot elitidrotten eftersom de där problemen inte är lösbara. Poängen är att sortera ut en elit, låter man folk förändra sin prestationsförmåga blir det meningslöst och elitidrotten blir meningslös. Eller ett regisserat skådespel som bara ser ut som en tävling.

ROFL!

(Inte kul egentligen, jag vet)

Man får skratta åt hemska saker. Annars är ju allt roligt förbjudet.

I senaste numret av Tiden är temat FN, hur det var meningen från början att det skulle vara som en fortsatt militärallians mellan segrarmakterna som skulle ha en egen permanent militär kapacitet. Det hindrades av kalla kriget och att den korta perioden av möjlighet till nya försök i slutet av 80-talet och under 90-talet inte användes ordentligt.

De har också ett uppslag där Thomas Piketty skrivit om det han brukar skriva om, hur tillväxten kommer bli låg och detta leder till ökad ojämlikhet om man inte gör något åt det.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hatet-stoppar-inte-deras-karlek_3389466.svd

Barbarer i glesbygden attackerar homosexuella. Livets ord har närvaro på orten, jag känner för att begå mordbrand.

Deportering av reaktionära och våldsbenägna urinvånare till en miljö där de själva är stigmatiserade, med samhällstjänst och samtal, vore kanske mer verkningsfullt. Eller samhällstjänst i en miljö där man på ett rent mänskligt plan ser följderna av sådant som man gjorde. Det hävdas ibland att sådant har gjort mer för att förbättra folk än vad vare sig officiella bot- eller förvaringsbaserade metoder eller privat vedergällning har lyckats med. Borde någon gång börja tas på allvar som undersökningsvärt, men det kommer väl alltid att stupa på folks småsinthet och tankelättja.

Jag förstår fortfarande varken varför homosar vill "gifta sig" i kyrkan eller hur kyrkan kan tillåta något sådant.

Varför inte?