Någon kom förbi med en portabel ultraljudsmaskin och visade mig att det fanns en bebis i min mage. Eller ett skelett av en bebis, det syntes inget hull men likväl levde ungen.
Jag försökte väcka sambon som sov så att han också skulle se bebisen och att hen av allt att döma var helt frisk, men han ville inte vakna.

Sedan var det flera pyttesmå kattungar, alla svartvita, som ideligen sprang bort från grannens tomt och över en hårt trafikerad väg.

Drömde att jag satt på en gunga i regnet och skulle laga månen vit för att hindra att solen blev en röd jätte medan någon skrek åt mig att jag ska komma in.

Det där kändes som en väldigt tydlig dröm...

Jag tror att mitt undermetvetna verkligen försöker få mig att börja med musik igen: Den här gången drömde jag att jag besökte världens coolaste musikbutik någonstans i Stockholm. Det började med att jag kikade in i verkstaden där det byggdes nya instrument för fulla muggar och utanför demonstrerades färdiga instrument och de såg ut som något jag aldrig sett förut och varje instrument hade sin egen överväldigande personlighet och framkallade ljud och rytmer och melodier som jag aldrig hört förut.

Personalen var entusiastisk och brydde sig inte om hur man såg ut eller vem man var utan demonstrerade och förklarade helt utan arrogans och det märktes att de älskade sitt jobb och de instrument som byggdes i butiken. En av dem tog fram en stor träklubba och hamrade med full kraft på vad som såg ut som en stor kloss i massivt trä [som i den där Mahler-symfonin(?) som jag inte minns namnet på¹] och jag kände ljudet mer än jag hörde det när det spred sig genom hela kroppen med början i fotsulorna som tog upp ljudet från golvet.

Hela butiken var som en kokande kittel av kreativitet. En tjej satte sig ner vid något som såg ut som ett grillgaller i våfflat gjutjärn och spelade på det med filtade "trumklubbor" [det var alltså inte vanliga trumpinnar, men jag vet inte vad de kallas] och framkallade rytmer som fick hela kroppen att sprattla. Jag satte mig ner för att noggrant anteckna var denna butik låg någonstans, så att jag aldrig skulle glömma det och samtidigt började en annan besökare sjunga något så överjordiskt vackert, men samtidigt med en helt egen personlighet [som en blandning av Karin Dreijer² och Emma Kirkby³ (och kanske lite Björk också?)] ackompanjerad av en ensam kontrabas som hördes någonstans ifrån. När hon var klar applåderade folk spontant, men hon tog bara av sig hörlurarna, sade "Det var en bra låt." och gick sedan därifrån.

Jag kände det som att jag äntligen kommit hem, men jag hade svårt att skriva och när jag vaknade kändes det som att jag aldrig mer skulle återvända.

Problemet är att mitt undermedvetna tycks så mycket bättre på det musikaliska än jag själv - eller så papegojar det bara vad mitt medvetna en gång hört, men glömt.

-----

¹

²


³
Jag kan inte låta bli att skratta åt hans minspel i början, men Emma Kirkby börjar hursomhelst sjunga vid 1:50.

Det där var en sanndröm.
Du kommer att bli varse om det vad det lider.

Jag önskar jag hade samma självförtroende och tillit till framtiden som du, men du har rätt.

Jag drömde att den enda, nu levande, avguden bodde i en, av ruttnande plankor täckt, grop i marken och bestämde över liv och död i en liten stamby ute i skogen. Invånarna i byn gick dit ibland och rådfrågade "belätet i gropen" (enligt en berättarröst som hördes i bakgrunden). Jag gick ut ur en förfallen lada och balanserade på de ruttnande plankorna.

Drömde att jag var i källaren i huset jag växte upp i. Försökte låsa in mig för att få vara ifred utan större framgång.

Kan de inte lämna dig ifred ens i drömmarna?! Oförskämt av dem, tycker jag.

Har ändå betydligt färre "tillbaka i finland"-drömmar än tidigare. Det här var första sedan en som jag tror var i januari-februari någon gång. Då var jag hos grannen och såg på nyårsraketer. Fattade att jag drömde när jag gått ut och ville försöka få ett scenbyte när jag gått ut så jag kastade mig i första bästa snödriva. Scenbyte fick jag. Vaknade i min säng i Krakow.

Jag har motsvarande drömmar där jag aldrig lyckats göra slut med min första pojkvän. Och han var ändå jättesnäll. Men det kanske handlar om ett slags skräck för vad som hade hänt om jag aldrig lämnat byhålan.