Aj fan. Får hoppas det fortsätter gå att skriva med…

Annars menade jag musik som tonkonst, i sig själv, analogt med bildkonst som inte illustrerar någon text. Och visst kan musik skapa bilder i en, men frågan är vilka och hur lika hos olika personer eller hos folk med olika kulturell bakgrund. Den ovissheten har väl tonkonsten gemensam med abstrakt bildkonst till skillnad från föreställande. (Grovt taget.)

Så kan det nog vara.

(Tangentbordet är ett separat, inte laptopens inbyggda, så det skall nog inte vara någon fara. Det är mest snuskigt att ha gammal youghurt i det.)

Fast mer kroppslig än bildkonst kan den förstås vara, för många i alla fall. Typexempel dansmusik. Men även där, liksom i fråga om andra musikaliska gester: hur långt kan man parallellföra dem med avbildningarna i föreställande bildkonst? Och å andra sidan, visst kan väl oföreställande bilder också uppfattas som gester och känslouttryck, även om det kanske sitter längre in att de talar till kroppen?

Det fanns en på galleriet som menade att motivet i figurativ konst lätt kommer i vägen för upplevelsen och styr betraktaren för mycket och jag fick även lite intrycket att han menade sig själv vara bättre än de som bara kom in och sedan snart gick ut igen utan att ägna verken knappt någon uppmarksamhet alls, utan bara kastade en snabb blick och sedan bestämde sig för att gå. Det var efter det jag började fundera på det.

Om vi för ett ögonblick antar att det nonfigurativa i någon mening är bätte än det figurativa, då skulle väl också en roman där alla ord är utbytta mot nonsensord vara bättre än sitt original, eftersom ordens betydelser annars kommer i vägen för läsarens upplevelse!?



Jag tror att man även kan skapa tydliga bilder med bilder utan att de egentligen föreställer något.



Tog du en bild på det?

Good point.


Ha ha, nä, jag väntar tills det möglar så att det kan få porträttera civilisationens förfall och ordens otillräcklighet.

Bra frågor.


Det hade varit intressant att höra gallerisnubben svara på den frågan. Kan f ö inte lika gärna ett mönster, en yta, komma i vägen för upplevelsen i så fall? Eller en färgskala?

Som aspie kan jag ibland totalt zooma in på mönster, linjer, konsistenser och liknande, utan att ha en tanke på vad saker föreställer eller ens är (det behöver ju inte bara vara konst, utan kan lika gärna vara en biljardkö som är len, eller sprickorna i en vägg) eller betyder. Om man får tro den där gallerisnubben låter det ju som att det vore den ultimata konstupplevelsen. För egen del är jag mer skeptisk. Visst kan det vara en del av en häftig konstupplevelse, men knappast den enda delen.

Även om konsten är föreställande behöver man ju inte i sin tolkning och upplevelse stanna vid att den enda innebörden är att porträttera tingen/personerna/landskapet/whatever rakt av. Det är klart att om konstupplevelsen stannar vid att man bedömer huruvida vattnet ser ut som vatten, då blir det lätt lite torftigt (även om det kan vara intressant i sig att fundera över det rent tekniska emellanåt).

Exakt; att något faktiskt föreställer något behöver ju inte vara det enda som då finns att se eller upptäcka eller tänka.



Jo, det ultimata vore alltså att ställa ut ett helt tomt galleri (eller egentligen den totala tomheten, men total tomhet går väl inte att betrakta utan att den faktiskt blir något, så vi nöjer oss med en kompromiss för diskussionens skull)... Jag tror till och med att det har gjorts, men jag är inte säker.

Var det inte Max Bok som gjorde en utställning där själva konsten var att han stal alla galleriets möbler?