Fast "det första som skulle hända" var förstås att ta i, eftersom man bara kunde föryngra sig fem år per år.

Jag menar alltså kroppar som biologiskt sett verkligen skulle vara barns.

Jag tror idén om evig tillväxt är ganska oberoende av hur länge folk lever. Dödsskräck också. Att inkomst från kapital eller arbete är det enda acceptabla beror väl på att det inte är politiskt hållbart att låta några arbeta för att försörja en massa bortskämda konstnärstyper, bättre att man försöker höja allas produktivitet med utbildning, medicinering eller genmodifiering så att alla kan ha högproduktiva jobb med allt kortare arbetsdagar. Ett samhälle där endast socialgrupp två existerar alltså, ungefär som under välfärdsstatens storhetstid då så gott som alla tillhörde socialgrupp tre. Det är enklare att leverera jämlikhet under såna förutsättningar. Nu växer ju både socialgrupp 2 och "4" på bekostnad av 3 vilket inte är så lyckat. Lösningen är till stor del att eliminera de nedre 99% av intelligensfördelningen och att utöka välfärdsstaten på bekostnad av familjen för att undanröja yttre hinder mot barnens utveckling.

Oavsett hur likriktade vi blir så kommer det finnas en differens, som kommer nyttjas av de kommersiella krafterna.
Företagen har ingen anledning att anställa fler med färre timmar, om de istället kan anställa färre med högre produktivitet.

Nu tror jag inte hög produktivitet är likriktande i sig, men strunt i det.

Efter andra världskriget när välfärdsstaten byggdes upp gjorde arbetarna stora segrar mot kapitalet just på grund av att de alla klarade av produktivitetskraven och kunde enas mot överklassen istället för att splittras i en hög- respektive lågproduktiv klass. Arbetarna och mellanskikten hade gemensamma intressen, det fanns en bred "lägre medelklass". Om man uppnådde en sån situation igen borde välfärdsstaten kunna byggas ut igen.

Det jag ville påtala har heller ingenting med antalet levnadsår att göra. Det har att göra med den omoget materialistiska kultur vi lever i, där dödsskräck och allmaktsfantasier får härja ohämmat av några högre impulser, och där sådana här saker därför är som att mata en diabetisk gottegris med godis.

"Bortskämda konstnärstyper" är en väletablerad myt, men en jag tycker det är rätt oförskämt att odla i ett samhälle där de flesta är bortskämda med att få resultaten av konstnärligt arbete gratis och aldrig får anledning att ens reflektera över vad det kräver av sina skapare i arbetsinsats. Dessutom är det inte fråga bara om konstnärskap utan också om hushållsarbete, barnuppfostran, medmänsklighet på olika sätt och plan och allsköns annat utanför den formella ekonomin.

Hur skulle du rent konkret utforma ett system som gåve arbetsköparna incitament att anställa många som arbetar litet i stället för få som arbetar häcken av sig?

Om alla hade förmågan att delta i produktionen kunde facken tvinga fram en sån ordning utan att orsaka inflation på grund av brist på kvalificerad arbetskraft ("flaskhalsar" i produktionen då det tar slut på vissa yrkesgrupper). Det är typ så det gick till "förra gången".

Jag tänker mig att om vi fortsätter höja produktiviteten men använder den i högre grad till att sänka arbetstiderna så kan alla till slut ha både ett roligt arbete (studier, konstnärliga sysslor, forskning) och sin rättvisa andel av "samhälleligt nödvändigt arbete" inom t.ex. industri, utbildning, vård och administration. Lite som universitetsanställda har både egen forskning och andra sysslor. Inte alla tycker att forskningen är det enda roliga och resten är ett nödvändigt ont, men en del gör väl det.

För att komplicera det hela undrar jag om det har föresvävat Yetin att även roliga arbeten kan kräva hårt arbete och obruten koncentration, samt faktiskt vara nyttiga?

De mest högproduktiva jobben brukar väl vara både roligare och mer krävande än de mer lågproduktiva. Tänkte mer att man måste dela på de tråkiga jobben om alla vore tillräckligt dugliga för de roliga.