Jo. Önskar att jag på rak arm kunde ge dig bra lästips på något som man kan få tag på utan tillgång till en massa tidskriftsdatabaser. Är det något särskilt du funderar på? Jag kan tänka mig att du skulle kunna grunna på just sådana grejer som jag skulle intressera mig för.

---

Nu har jag landat mentalt också, inte bara fysiskt/geografiskt.

Jag skulle skriva nåt inlägg om hur skräckinjagande demens verkar, men det blev inget bra. Resten av ålderdomen kan jag köpa, men inte demens.

Jag är extremt modern/västerländsk i min syn på döden. Jag är inte rädd för nåt sätt att dö som låter mig vara vid fullt medvetande eller helt nedsövd när det sker. Bara de sätt som gradvis minskar min grad av medvetande på ett okontrollerat sätt skrämmer mig. Motorcykelolycka i 200 km/h skulle vara en utmärkt död för mig. Även om jag skulle ligga i flera delar och ha medvetande kvar ett tag skulle jag åtminstone få dö levande. Smärta skulle det knappast vara tal om pga chock.

Jag förstår verkligen att just demens skrämmer skiten ur just dig, Yetin, med tanke just på din väldigt moderna och väldigt västerländska approach. Och det är onekligen skrämmande på många sätt, inte minst då det hotar så mycket av det som vi i vår kultur håller så heligt (i profan bemärkelse, men lika starkt och styrande). Och med det menar jag inte att förringa svårigheterna det innebär. Absolut inte.

För egen del måste jag ändå säga att det skrämmer mig mindre och mindre ju mer jag lär mig av människorna som lever med det. Jag har haft ynnesten att få möta fantastiskt konstruktiva människor som råkar ha utvecklat demenssjukdomar men som fortsätter att vara fantastiskt konstruktiva. Och mänskliga också, förstås. Jag påstår inte att det är en picnic för dem. Verkligen inte. Men det går att hitta mening även i demens, med demens. Och det går att ha roligt. Och det går att vara väldigt klok och insiktsfull trots tilltagande kognitiva svårigheter. Och hitta strategier. Och att finna ny mening, t.ex. i att hjälpa andra som sitter i samma båt. Och de flesta (tror jag iaf) hinner trots allt dö av andra sjukdomar innan det behöver gå så långt som man kanske förknippar demens med. Tidigare isolerades demenssjuka så mycket att det snabbade på förloppet något oerhört. Hjärnan - och människor! - behöver ju stimulans och sammanhang.

Eller ja... tyvärr förekommer det ju fortfarande, alldeles för mycket. Även de som fortfarande "bor hemma", som det brukar kallas, isoleras ju ofta just för att människor skyr demens så (något som även drabbar eventuella partners), och även för att de sjuka själva mer eller mindre väljer att dra sig undan sociala sammanhang för att de upplever det så svårt (mycket för att de fortsätter att vara receptiva för och känsliga för hur andra reagerar på dem).

Jag kan känna igen mig väldigt i symptom som är vanliga vid tidigare stadier av Alzheimer och vaskulär demens, delvis även i senare stadier. Fast det är ju en väldig lättnad att mina symptom inte är progredierande. Det gör ju att jag inte behöver leva med den hotbild som de gör exempelvis i den självhjälpsgrupp som jag har följt nu i... fyra och ett halvt år.

Och jag kan känna att min kombination av npf:er synkar bra med demenssjuka i kommunikationen (inte alla förstås, men det finns påfallande ofta gemensamma nämnare), åtminstone medan personerna fortfarande är verbala. Det är som att vi gynnas av samma förutsättningar i samspelet. Och som att vi behöver pussla ihop världen på likartade sätt för att liksom få ihop den. De blir liksom mindre av enter.

Jag går under av social stress just nu. En kväll, natt, morgon, dag och eftermiddag kvar sedan åker vi.

Hoppas att ni får en riktigt fin resa då.

Jag är lite rörig i skallen, en kombination av inspiration, stress och förväntan i en förvirrande blandning.

Man måste ju förstås göra livet för de dementa meningsfullt så långt det går. Idén att välfärdsstaten är nån sorts yttersta skyddsnät snarare än standardlösningen för alla kan jag misstänka är orsaken att gamlingarna blir så isolerade. Man måste ha nån lösning som förutsätter att den enda interaktion de får är den som välfärdsstaten på något sätt ger dem, annars kommer ju många av dem bli övergivna, eller så kommer folk tvingas uppoffra sig för sina äldre släktingar vilket inte är rimligt överhuvudtaget.

För egen del har jag länge haft en fundering att man skulle börja klättra i berg eller åka motorcykel vid pensioneringen för att minska risken att bli alltför gammal. Men både tekniska och politiska förutsättningar kan ha ändrats innan dess så jag behöver inte bestämma mig än.

Själv kan jag tänka mig en och annan riktigt tilltalande ättestupa när jag nått en sådan ålder att nöjets risker för liv och lem inte längre är ett problem, men kanske bör man visa viss hänsyn till vad efterlevande kan finna en smula awkward...

Vill du ge något exempel eller är det privat?

OnT: Idag hade jag boendestöd. Vi pratade mest. Det var trevligt. Nu är jag på jättekonstigt humör. Sitter och tänker på roliga ord och namn och lyssnar på Los Del Rio och Las Ketchup. Skakar i hela kroppen på grund av trötthet efter tentan som nog blev för innehållsfattig, och veckan i allmänhet. Skall lägga mig tidigt ikväll så känner jag mig nog som folk imorgon. Nu är det dags för kung fu moves.