Hedenius kallade Schopenhauer och Nietzsche för "profeter för ateistisk andlighet" eller nåt liknande. Schopenhauers syn på livet leder till altruism. Min erfarenhet är att de mest etiska människorna är de som kombinerar flummig, avslappnad livsstil med renodlat naturalistiskt tänkande. Jobba inte så mycket, konsumera inte så mycket och var snäll mot djur och barn, typ. Jag känner dock inga andligt lagda som inte är gammelreligiösa.

Filosofisk "naturalism" är ju en till sån där olyckligt vald term, om än inte direkt oegentligt som religiös "humanism" eller ny-"liberalism". Bygger på en uppdelning i "natur" och "övernatur" som i sin tur bygger på en definition av "naturen" som något som begränsas av oss människor genom våra vetenskapliga eller naturvetenskapliga världsmodeller eller vår kunskapsteori. Sådana gränser behöver givetvis inte finnas i det vi i dagligt tal kallar "naturen", och det är ju som sagt också olika vad även vaket och intelligent folk upplever av den. För den skull kan just den här termen vara ett praktiskt verktyg, men man får då alltså akta sig för att gå i den vanliga fällan att titta på verkligheten genom dem och tro att det är verkligheten man ser.

"Ateistisk andlighet", tja, jag hoppas det inte var ett försök av Hedenius att lägga sig till med Schopenhauer och Nietzsche för sin variant av ateism. För det kunde kanske lika gärna Buddha eller Lao-tzu/Lǎozǐ (taoismens lärofader) ha gjort. "Gränserna" "flyter" även där.

Begreppet existens vore meningslöst om det var definierat så att ovetbara saker kan existera. Tänkandet är till för att sätta mat på bordet, inte att hitta abstrakta sanningar. Hade tänkandet haft det senare syftet hade ingenting överhuvudtaget gått att "veta".

Hm? Kan du utveckla det här?

Jag har inte direkt nåt system som jag är helt säker på är sammanhängande men...

Alla idéer vi hittar på behöver berättigas av att de fyller någon funktion. Utgångspunkten är solipsism och för att konstruera yttervärlden sänker man gradvis beviskraven tills man har all teori man behöver för att uppfylla sina behov. Vi väljer att tro på de metafysiska antaganden som legitimerar vetenskapen inte för att antagandena skulle vara sanna a priori utan för att vi behöver dem för att förankra vetenskapen. Vetenskapen vill vi inte förankra för att den skulle vara "sann" utan för att vi har behov av den. Vi väljer att göra de antaganden som leder till en teori som stämmer med observationerna och som vi kan använda för att förutsäga framtiden. Att förutsäga framtiden vill vi göra för att det hjälper oss sätta mat på bordet. Observationerna är det enda som är verkligt, inte teorierna i sig. Oändligt många teorier kan formuleras som har samma output.

När jag var intresserad av sånt här för typ 5 år sedan gillade jag Quine. Det fanns en fin beskrivning som jag hittade här:



Nu är jag inne på mark där jag känner mig säkrare: Quine lär ha gett lite mer rigoröst rättfärdigande åt instrumentalismen som fysikens vetenskapssyn vad jag förstår. Ernst Mach var den första instrumentalisten, men han var inte så filosofiskt rigorös eftersom han var fysiker. Instrumentalismen var en förutsättning för modern fysik, man låter bli att förvänta sig att ens matematiska konstruktioner ska motsvara nån sorts verklighet, de behöver bara korrespondera mot verkligheten då de levererar mätbara förutsägelser. Alltså, vetenskapen överlappar endast med verkligheten genom siffrorna på mätinstrumenten. Allt annat är matematiska fiktioner utan egentlig existens.

Eller ja, det intresset har varit återkommande. Men har tyvärr inte haft tid att läsa teoretisk filosofi

Intressant.

En formalisering av vetenskap och (rationell) inlärning rent allmänt är Solomonoffinduktion (wikipedia). Det är en generell algoritm för att förutsäga nästa symbol i en serie, och att hitta den minst komplexa algoritmen för att göra denna förutsägelse. I praktiken måste man använda approximationer av Solomonoffinduktion då en viktig komponent är att beräkning kolmogorovkomplexiteten hos de olika algoritmer som ger korrekta förutsägelser för att kunna välja den enklaste. Att beräkna den komplexiteten är dock inte i allmänhet ett problem som kan lösas med någon algoritm och därför måste man använda andra svagare metoder istället.

Likafullt finns det inget hinder för att ovetbara saker kan existera. Det räcker rentav med en trivial rimlighetsbedömning för att konstatera att det är sannolikt att de gör det – i synnerhet om man väljer ett strikt materialistiskt synsätt på tillvaron, eller vilket som helst där vi inte har någon mer eller mindre dold mer "universell" sida. En orsak är att vi som en liten del av ett system kan förväntas ha döda vinklar och liknande i vårt synfält och kanske hela grundläggande delar av systemet utanför vår fattningsförmåga; en annan att vi som djurart utvecklad för att tillgodose sin egen omedelbara överlevnad inte kan förväntas ha sinne för alltför mycket mer än den.

Man måste alltså skilja mellan vår existens och existens som sådan.

Vad tänkandet är till för kanske inte heller hör till det vetbaras sfär. Det avhänger bland annat av om vi går att definiera i enbart materiella termer eller om vi är något mer, och i så fall vad och i vilken mån.