Jag har försökt få ändan ur vagnen hela dagen och komma igång med någonting vettigt, men det går bara inte. Jag har mer eller mindre kommit till slutsatsen att det är kört; det är lika bra att inse att det här är en improduktiv skitdag i mitt liv som helst av allt får passera så snabbt som möjligt. Jag har därför gjort det enda rätta och gått ner till centrum och köpt två Napoleon-gräddbakelser och en chokladkaka som jag ska tröstäta medan jag spelar något meningslöst datorspel. Att tröstäta är ett sådant värdelöst kvinnobeteende som jag verkligen föraktar hos mig själv. "Trösten" varar så länge som man har den sötsliskiga smaken på tungan, och sedan är man tillbaka där man började (om inte på ett ännu sämre ställe just för att man bevisat för sig själv att man är en sådan avskrädesmänniska som tröstäter). I förlängningen blir man en fet och äcklig gris.

Jag har alltid tröstätit, så länge jag kan minnas och långt ifrån bara goda saker. Bara det smakar någonting så går det ner. Hur kan det vara så svårt att sluta med en sådan dålig ångestdämpande strategi som man bara mår sämre av varje gång man tar till den?

Varför är då det här en sådan skitdag? För det första så vaknade jag lite halvt "på fel sida", för det andra så pissade min sinnessjuka kattdjävul över mina sängkläder innan jag ens hunnit få i mig morgonkaffet, för det tredje (och förmodligen den största anledninge) så är det mina misslyckade sociala närmanden som tär på mig. Jag tog faktiskt mod till mig och lämnade en "invit" till tjejen som jag gnällde över i ett inlägg i "Ofördelaktiga jämförelser med andra människor. Och rutiner."-tråden, i enlighet med mitt intellektualiserande kring ämnet:

Jag fick ett svar i stil med "det hade kanske varit trevligt att träffas, men du verkar vara lite väl tokig/galen och jag tror att jag gör bäst i att hoppa över det" -- ett artigt men tydligt tack, men nej tack. Men det var inte det enda hon skrev, hon klämde in någon fråga och skrev om lite olika saker. Jag tänkte att det kanske kunde tas som en trevande öppning till att låta mig bemöta omdömet som "galen" och skrev ett långt svar tillbaka där jag försökte understryka att jag bara var "harmlöst tokig", inte "farligt galen". Hon svarade att hon skulle försöka återkomma till mig idag och jag har inte kunnat sluta tänka på det hela dagen. Varje gång jag funderar på att få tummen ur och göra någonting så tänker jag tvångsmässigt "ska bara kolla mailen först" och varje gång jag gör det så blir jag deprimerad på nytt och tänker att hon a) inte kommer svara utan bekvämt låta dialogen glida undan från sin medvetandesfär eller b) kommer att skicka ett kort svar framemot kvällen där hon mellan raderna tackar för sig och avrundar samtalet. En jobbig detalj är att jag förmodligen kommer att stöta på igen henne förr eller senare. Det känns som att jag skulle börja grina om jag träffade på henne igen och fick mitt misslyckande skrivet på nästan en gång till samtidigt som jag måste hälsa artigt och hålla en god och ytlig ton.

Jag satsar som sagt på att göra slut på den här dagen snabbt. Sedan vaknar jag utvilad kl. 6 på måndag morgon, går ett medelpass/jympa på Friskis & Svettis och åker vidare till jobbet och ägnar knappt en tanke åt misslyckade vänskapsrelationer.

Tröstätande vet jag precis vad det är.

Hade också en jobbig dag idag men följer ditt exempel och avslutar den snart. Sonatan svald.

Röstade på Dramaquuen bara för att jävlas lite.

Såna där dagar har jag hela tiden. Jag brukade tröstäta mer förr, nu behöver jag inte pga att mina antidepp funkar rätt bra.

Jag tänkte följa upp min inledning av tråden. Jag skrev till tjejen i fråga någon dag efter mitt gnälliga inlägg här och inom ytterligare någon dagar så hade vi kommit till en punkt i vår dialog där jag skrev att jag ville sätta punkt för vår kommunikation, men att hon var varmt välkommen att ta upp dialogen igen om hon ville ha någon välvillig själ att prata med.

Som jag befarade träffade jag henne på nytt nyligen -- oavsiktligt och i ett annat sammanhang. Jag såg henne i ögonen några gånger under loppet av ett par timmar, i övrigt höll oss på behörigt avstånd från varandra och sa ingenting. Jag trodde att jag hade smält nederlaget till fullo, men med facit i hand var det inte till 100 %. När jag såg på henne så insåg jag sakta, på djupet, att hon aldrig skulle sträcka sig så långt ur sin bekvämlighetszon att hon kunde bli vän med mig.

Vi kanske hade haft en chans i en annan värld där jag var någon hon var tvungen att umgås med i några dagar på tu man hand. Då tror jag nästan att chansen hade varit 50/50 - grovt räknat - för att hon skulle ha funnit en sann och värdefull vän i mig.

Jag pratade med min fru om det idag. Hon tycks vara den enda hittills som verkligen tror på att jag kan vara en värdefull vän för någon. Det är skönt att ha någon som är på min sida ibland, det skänker en viss tröst.

Jag kan uppriktigt säga att jag känner att jag gjort allt som står i min makt för att försöka nå min potentiella vän. Det är lättare att svälja livets orättvisor än att dämpa självhatet som frodas när man är velig, feg, drar sig ur, "tar det säkra för det osäkra" och tar ut nederlag i förskott.

Jag blir lite nyfiken över vad du lägger in i benämningen "vän", exec.
För mig är en vän någon man umgås med sporadiskt ibland och mer intensivt ibland.

Ofta eller så gott som alltid är det en person jag kännt i många år och som jag umgåtts med intensivt en period kanske för flera år sedan för att sedan återgå till det vanliga lunket och då övergått till att ha kontakt enbart per telefon eller sms tom. under väldigt långa perioder. Rätt vad det är så ses man igen och börjar där man en gång slutade.

Det känns som att din definition av vän är någon du vill umgås väldigt intensivt med och när den första intensiva kontakten falnat av så tror du att ni slutar vara vänner. För så är det oftast inte. Man har kvar det man från början byggt upp och det ses som en grundplåt för fortsatt vänskap.

Det är inte allt eller inget utan mer som både och.
Varje kontakt du får är en vän som finns där om du fortsätter odla kontakten men låter den andra kanske andas lite mellan varven tills du återkommer med nya initiativ.

Vad tror du om det?

Jag är nog lite mer krävande att ha som nära vän än vad du är.

Min ideala vänskap med någon som tjejen ovan ser ut såhär: Vi umgås lite mer intensivt i början tills vi lärt känna varandra och är säkra på att vi accepterar varandra. Därefter umgås vi ganska sporadiskt, någon gång när tillfälle ges eller då suget efter mänsklig kontakt blir för stort hos någon part. Säg att vi träffas någon gång per 1-3 månader i genomsnitt och pratar några timmar/"hänger" med varandra. Kanske känner vi oss till och med manade att åka iväg på något event/weekend tillsammans.någon gång. Vi pratar inte över telefon och vi brevväxlar inte slentrianmässigt mellan träffarna. Vi kanske gör något undantag och skriver ett brev till den andre eller ringer om vi har något alldeles särskilt på hjärtat. Jag förväntar mig alltid fullständig lojalitet och öppenhet från nära vänner, likasom vad de kan förvänta sig från mig (vare sig de vill ha det eller ej).

Jag är inte bra på att ta upp vänskaper igen efter längre perioder. Det finns ett antal människor som alltid har en plats reserverad i mitt hjärta genom åren (som de ofta kan ha gjort ytterst lite för att förtjäna), men alla andra är i princip döda för mig efter 6 månader om jag inte har talat med dem i någon större utsträckning eller träffat dem.

Jag växer ifrån folk, helt enkelt. Det gör det svårt att behålla någon kontinuitet i lösa/ytliga eller sporadiska relationer. Även om någon gillade mig och fortsatte att tycka om mig så skulle jag nog inte känna mig personligt träffad av dennes affektion efter ett halvårs tystnad.

Jag gillar i princip ingenting hos mig själv och strävar efter att "återuppfinna" (re-invent) mig själv, varje dag mer eller mindre. Med risk för att redan ha berättat det här vill jag ändå lyfta fram det igen som ett utmärkande exempel. Jag träffade min psykoterapeut i början av året. Jag gick hos honom i några år fram till för fem år sedan. Vi har suttit och sett varandra i ögonen i några hundra timmar och talat och talat och talat. Han kände inte alls igen mig när jag bokade en tid hos honom i början av året. Mina ansiktsuttryck, min uppsyn, mitt tonläge och mitt sätt att formulera mig är radikalt förbättrade. När jag väl förklarade vem jag var så kom han ihåg mig väldigt tydligt och mycket av vad våra samtal handlat om, så han är inte helt senil än. Det händer ibland att jag ser människor jag känner igen från förr, när de ser mig och tittar tillbaka så är det hittills aldrig på ett igenkännande vis.

Vad tror du om detta? Har du några tips på hur jag bör närma mig andra utifrån vad jag skrivit här? Ser du något hos mig som jag kan/bör modifiera för att underlätta jakten på vänskap? Lägger jag in för mycket i benämningen "vän"?

Du har alltid så komplicerade frågeställningar, exec!

Om jag går till mig själv så är jag är inte speciellt bra på att skaffa mig nya vänner ens för egen del, så har inte så mycket att komma med i den här frågan.
Folk brukar fastna för mig ändå och vilja bli vänner men då får de jobba hårt för att dels vinna mitt förtroende (och inte en ytlig fasad av förtrolighet som jag oftast kör med) och dels att behålla kontakten, eftersom det verkligen inte tillhör mina starka sidor.
Idag har jag en väldigt bred bekantskapskrets som jag undviker efter bästa förmåga(hehe) och ett fåtal nära vänner jag försöker hålla kontakten med för att inte tappa bort de helt. Så fungerar jag då...

Men jag tror att din strävan efter genuina vänner har med din ålder att göra. Du är fortfarande en ung vuxen, har ingen egen familj och är fortfarande ute efter gemenskap och bekräftelse för att därigenom hitta dig själv, dina egna konturer så att säga. Rätta mig om jag har fel.

Jag har varit igenom den fasen och hittat en del av det jag sökte då.
Vete fan hur jag lyckades med det?
Det var en hel del turer fram och tillbaka iaf. Massvis med folk jag lärde känna och sedan tappade bort. Ett fåtal av de hänger kvar än idag.
Men jag gick väl tillväga ungefär som du gör nu, kanske inte lika intensivt och som tjej så får man kanske en del gratis - man är villebråd istället för den som behöver jaga.
När det gäller vänner av samma kön så kom de på köpet på något konstigt sätt, även detta är lättare för tjejer, vad vet jag?

De flesta lärde jag känna genom mina olika jobb, det enklaste stället att träffa folk genom. Där får man automatiskt den där första intensiva lära-känna-varann-fasen och sedan rullar det på nästan av sig själv.

Men jag tror att du gör precis rätt, har inga klara direktiv att komma med. Har trots allt bara träffat dig en gång. Den gången framstod du som en trevlig, ambitiös kille med fördelaktigt utseende och utan egentliga "fel" när det gällde kommunikationen eller den sociala interaktionen.

Det är väl bara helt enkelt inte lätt att få till det på något djupare plan med andra människor.
Det du hittils skrivit låter okej i mina öron, det är väl ungefär så det brukar se ut när man socialiserar. Bara det att det mer sällan ger utdelning i form av varaktig vänskap.
Jag tror inte att du behöver modifiera något så värst mycket utan helt enkelt ge det mer tid.

Du bekräftar precis mina fördomar om kvinnor. Felet med er är att ni har för lätta och kravlösa liv. Det räcker i princip att inte se direkt vanskapt ut, göra någon sorts markering av att man vill vårda sitt yttre och inte vara uttalat antisocial.

Sedan står du där och ser söt ut och osar från fittan, varpå folk bara kommer och söker kontakt och vill liera sig med dig.

Inte undra på att kvinnors personligheter är så slätstrukna när det största problemet i vardagen är om man missat något skvaller på lunchrasten eller vilka uppvaktningar man skall tillmötesgå resp. avvisa.


Du har fel. Jag är inte 14 år (fast du skulle missat målet med din beskrivning även när jag var 14 -- jag är inte och har aldrig varit något flockdjur). Jag har inget som helst behov av att finna en grupp att tillhöra eller "bekräftelse". Jag vill bara möta en annan människa för ömsesidigt socialt utbyte någon eller några gånger i månaden (och inte bara min fru!) Det tror jag inte kommer gå över med åren.


Tack för peppingen!

Det är ganska sant det där, för de kvinnor som inte beter sig efterblivet. Och för övrigt, om man inte är kräsen får man lätt kuk fast man är helt mongo.

http://coreybradshaw.files.wordpress.co ... eeding.jpg

Okej, inte så sexiga män, men med lampan släckt?

Lätta och kravlösa liv?
Du hoppade precis på en fördom och missade själva påängen, exec.
Jag utgick ifrån mig själv där eftersom jag inte anser mig ha så många råd att komma med. Jag har aldrig haft speciellt svårt att skaffa mig vänner, vi har inte samma problematik, du och jag.
Hur det är för andra tjejer kan inte jag svara på, inte du heller uppenbarligen.

Dessutom har du en olycklig förmåga att uttrycka din vidriga kvinnosyn i tid och otid. Väx upp lite, va.
Att tjejer har lättare att knyta kontakter kan stämma i teorin men i praktiken sållar de flesta hårt. Det är minst lika jobbigt att i tid och otid avböja ovälkomna inviter som att inte få någon kontakt alls, skulle jag tro.
För min egen del har jag löst det genom att nobba allt och alla men gå efter den speciella personen jag själv blir intresserad av. Har funkat hittils.

Angående att du inte söker bekräftelse, bullshit! Det är väl det du gör genom att vilja socialisera med någon mer än din fru. Är det en negativ sak för dig att vilja ha bekräftelse? Det är ju det sociala sammanhang går ut på, man blir bekräftad i sina åsikter, sitt personliga sätt att vara, bekräftad och accepterad i sig själv och som sig själv i bästa fall.
Tror du på fullt allvar att du står över allt sådant?
Think again.

Angående att det inte förändras genom åren, detta behov att socialisera.
Nej, oftast inte men umgängeskretsen förändras för vissa av oss. Många lever så småningom i en egen familj där man får mer en nog av ömsesidighet. Behovet att få det utifrån minskar då avsevärt.