Livet skall vara värt att leva också. Jag har haft min katt i snart sexton år. Det är en av mina allra längsta relationer. Det är kärlek. När jag mår som sämst vakar han över mig hela tiden. Han smeker mig försiktigt med sina tassar (med klorna indragna) på kinderna och halsen tills jag somnar. Idag lade han sin tass i min sons hand och fick honom att känna sig älskad och stöttad när han som bäst behövde det. När jag är alldeles hudlös av intryckskänslighet vet han precis vilken beröring som är läkande. Ingen annan klarar det. När jag läser godnattsaga för min son kommer han som ett skott och vill vara med, och hans spinnande hjälper min son att komma till ro. Och jag reagerar nästan aldrig allergiskt på honom. Aldrig allvarligt. Inte ens nu nyser jag ens en gång trots att han allt som oftast sover intill mitt ansikte.
Tack för det!
Och för att du bryr dig om mig som vän, även om du visar det genom att kritisera.
