Skolans specialpedagog ringde och var orolig och pratade länge med både sonen och mig, och hon och sonen har kommit överens om hur de skall göra för att ta sig igenom morgondagen. Vi har diskuterat möjliga lösningar och skall ha ett möte snart och sedan tätare kontakter för att jobba tillsammans med att få sonen att trivas och känna sig trygg. Vi kommer också att ha stöd av psykolog på BUP.

Det är inte fruktansvärt jämt, men när det är det så tar det så fruktansvärt hårt. Det otäckaste tycker jag är att barn kan vara så utstuderat elaka mot varandra bara för att själva hamna högre i hackordningen när de är osäkra.

Bara ett tips, tolka det inte som att det är bra dom dagarna inget händer. Då går man omkring och väntar på att något ska hända.

Jo, jag vet. Jag vet det. Det är det jag försöker förmedla till pedagogerna (och även sonens pappa, som nu är med på tåget). Tack för din omtanke, Meppe!

Tacksam över att min son har större integritet än vad jag hade som barn - att han faktiskt säger ifrån till vuxna i sin omgivning när han behöver hjälp. Och över att jag inte utvecklat större skygglappar än att jag förmår se när det är allvar innan det hinner gå för långt.

Lyxproblem som välkommet komplement till de övriga: dubbelt nykär. Här är det många fjärilar i magen. Men varför skall alla bo så långt bort?!

Varför känner jag så få människor som mår bra?! Mår människor i allmänhet uselt eller samlar jag på olyckskorpar?

Jag tror att det mer handlar om det förra snarare än det senare: Vi lever i ett allt hårdare och okänsligare samhälle, vilket får allt fler att må mer eller mindre risigt. Vilket särskilt gäller oss med varierande grader av neuroatypiska funktionssätt psykiska/neuropsykiska funktionshinder, samt folk som andra sätt är avvikare ifrån mainstreamnormen och som mår dåligt av att försöka passa in nämnda norm som de inte passar in i särskilt bra. Och det är ju sådana människor som vi högre grad omger oss med/umgås med snarare än enter och "normalstörda". Härav intrycket att mer eller mindre varenda kotte vi känner mår mer eller mindre uselt.

Du samlar helt klart på olyckskorpar.

Nej, jag vet inte.
Hur mår folk nu för tiden? Jag har isolerat mig i ett antal månader nu, umgås mest med familjen. Barnen verkar i alla fall ha någon sorts inbyggd glädje i sig som bara finns där, helt utan att de behöver anstränga sig. Speciellt den äldsta, hon var ett solsken redan som liten bebis så hon har nog den lyckliga genen.
Fast den kommer nog inte ifrån mig...

Nattform: Gäspig och sovklar.

Hatar den här tiden av året...

Kan man äta för mycket kruskakli?