Jag skulle behöva ympa in en arm eller två.

Jag befann mig i en byggnad där alla rum var helt vita, fönsterlösa och utan skugga. Jag var där i sällskap av något slags bundsförvant och i ett angränsande rum såg vi märkliga, hotfulla figurer som tycktes vilja maskera sig som människor, men utan att riktigt lyckas. De klättrade uppför (eller nerför; upp och ner var inte helt väldefinierat) på en stege genom ett cirkelrunt hål i golvet (eller taket). Min bundsförvant varnade mig för att vi snart måste fly och började själv klättra nedför en annan stege. Jag följde efter, men visste inte om jag klättrade uppåt eller nedåt och när jag passerade genom steghålet kom jag tillbaka till samma rum. Jag hoppade av stegen och gick vidare och i det angränsande rummet kom det märkliga figurerna nu upp ur ett hål i golvet, kröp över detsamma, alla iklädda röda tomteluvor, och försvann sedan ner genom att annat hål. Allt var vitt. Jag passerade i en vid båge, men de märkliga figurerna tycktes inte ta någon notis om mig. I nästa rum ser jag en stängd dörr rakt fram och en halvöppen till höger. Jag tänker att (som i trots) "de [som skapat den här världen] har lämnat dörren halvt på glänt för att de vill att jag ska välja den framför den stängda" samtidigt som jag väljer densamma. På andra sidan sitter en mindre klass av elever som unisont hälsar mig genom att jama. Jag tycks vara deras lärare och svarar med ett "Wow!". Till höger ser jag en stängd dörr och utbrister "Vad finns det här då?". När jag öppnar dörren ser jag en svagt V-formad brits på vilken det ligger en person med en stålkåpa på huvudet och en massa sladdar kopplade till en konstig maskin som står på en vagn i rostfritt stål. En bokstavligen vit man sitter bredvid och vänder sitt huvud mot mig när jag öppnar dörren. Jag kommenterar scenen med orden "Jaså, här undersöker ni hjärnan." Allt är vitt.

Inatt (ähum, på förmiddagen...) drömde jag ett helt sci-fi-epos. Det var olidligt spännande. Synd att jag mest minns fragment.

Utomjordingar hade införlivat delar av jorden i sitt imperium. Jag tror att hela Sverige var ockuperat. Jag levde i exil och tillhörde motståndsrörelsen. Vi hade kontakt med folk på insidan via en någorlunda säker internetförbindelse (föga trovärdigt, jag vet, men å andra sidan hade teleportören också uppfunnits, så vem vet...). Genom en snabb teleportering (elelr hur det nu var - vi hade också kommit över något slags pass) fram och tillbaka i ett obevakat ögonblick lyckades vi rädda (kidnappa???) en hel grupp av svensktalande skolbarn. Utomjordingarna gjorde människorna lojala medelst bakteriekolonier som påverkade deras inställning till dem, antar jag, för barnen botades med proviva eller något liknande. En pojke hade dock blivit så djupt övertygad att han hellre spydde upp drycken än lät den påverka honom. Där blev det något slags telekinesisk kraftmätning, för han var en fara för oss alla. Ändå ville vi ju inte göra honom illa - han var ju ett barn - så vi fortsatte att försöka få i honom tillräckligt av drycken.

Senare fick vi tillfälle till något slags fredligt studiebesök inom imperiet, eller om vi var där "under cover". Då förvånades jag över hur väl imperiet förvaltade vår s.k. svenska välfärd. Det verkade faktiskt som att de brydde sig om folk och försökte göra något åt missförhållanden. De skötte det bra mycket bättre än alliansen, och jag vacklade i min övertygelse. Jag minns att jag funderade över om det gjorde något att vi var ockuperade av ett utomjordiskt imperium så länge folk levde väl. Spela roll vilken flagg, liksom. Dessutom hade de en avsevärt mycket snyggare flagga; den såg misstänkt mycket ut som skivomslaget till The Missions Tower of Strength, och de kom ridande på ståtliga svarta hästar precis som i den videon.

Då ringde telefonen.

Jag var ute och gick någonstans i Stockholm, men det visade sig snart vara i ett spel, eftersom vissa delar inte såg ut som i verkligheten. Jag gick genom en djup ravin och upptäckte resterna av något slags transportsystem genom en uppåt sluttande sidoravin (det var som en modern fornlämning); först tyckte jag det var jättecoolt, men sedan kom jag på att jag visste precis vart sidoravinen ledde någonstans och gick vidare istället. I slutet av ravinen upptäckte jag en grotta [som inte fanns i verkligheten] med en stor målning, föreställande en man i uniform, till höger om ingången. Exakt halva målningen hade flagnat av och under trädde ett stort ansikte fram. Jag visste att det tillhörde en antik kung som blivit demon för att kunna behålla sin makt för evigt och det var honom jag hade kommit för att besegra och första steget var att skjuta en pil genom respektive öga på målningen, men vänstra ögat var dolt bakom uniformsmålningen, så där fick man gissa var det befann sig. Sedan var det något om att knacka på och välja vem som skulle knacka på ("Han verkar bra!") och något om bokstaven 'M' (den skulle tryckas ner på tangentbordet samtidigt som man knackade på). Strax efter hörde jag en dånande knackning och vaknade.

Jag minns normalt inte vad jag drömmer, iallafall inte förrän jag börjar bli hyfsat utvilad. Det verkar dessutom så att utrymmet mellan "tröttkörd och drömlös" och "utvilad och glad" är negativt.
Nåja, jag drömde att jag på något sätt var inblandad i tillverkning eller överlåtelse av något slags kemiskt vapen, allt skedde i en beige skåpbil ute på en vissnad äng nånstans ute i ingenstans. Två hotfulla personer försökte/skulle överta produkten, en av dem var uppenbarligen mindre begåvad men jag vet inte om han klantade till något fatalt. Beskjutning förekom också, oklart om agenterna sköt eller besköts. Jag sprang därifrån... och vaknade.

Jag har fått tillåtelse av min son att berätta om en rolig dröm han hade nyligen:

Hans pappa gick till en spelbutik för att köpa en magisk korv. Korven kostade 100kr och måste betalas med enkronor enbart. Pengarna skulle räknas tio gånger för att köpet skulle vara giltigt, men den nionde gången förvandlade den magiska korven den hundrade enkronan till en (icke-magisk) korv, så då hade pappan plötsligt inte råd längre.

Jag drömde sexrelaterade saker i natt, det kanske är ägglossning.
Det var ombord på ett stort fartyg - nästan som vanligt alltså. 89% av mina drömmar utspelar sig ombord på olika sorters fartyg och båtar. Eller i anslutning till vatten. I resten av drömmarna är jag i labyrintiska hus. Mycket sällan annanstans.

Minns inte detaljer men det börjar bli vanligare att jag drömmer att jag är i Krakow.

Jag drömde att jag företog mig en spontan bussresa ut till "Söderön". När jag klev av bussen hamnade jag mitt i ett industriområde med något slags verkstadsbyggnader uppförda i röd, korrugerad plåt. Jag var på väg mot en av byggnaderna, som låg i utkanten av området nära vattnet och mot vilken andra också var på väg, när ett klargult tunnelbanetåg svischade förbi och jag tänkte att dit ska jag nog inte gå och svängde istället av åt vänster in mellan verkstäderna där det här och var låg gamla bildäck och annan bråte. En man i blåställ skymtade förbi och försvann in i dunklet under ett tak i svart, korrugerad plåt.

Jag kände att jag nog hamnat lite fel, men fortsatte gå och kom till slut ut på öns enda landsväg. En man kom gående från vänster och jag tänkte att han antagligen valt rätt väg från busshållsplatsen där jag steg av. Jag började gå åt höger på landsvägen och allt flöt på bra; jag gick väldigt fort utan att behöva anstränga mig och det var som att varje steg var flera meter långt. Jag insåg att jag gick på fel sida av vägen och bytte sida efter ett snabbt ögonkast över axeln. Grus nästan som makadam låg utspritt på vänster sida, men jag gick på som tidigare utan problem.

Det kändes viktigt att jag skulle bli accepterad av mannen, som fortfarande gick några meter bakom mig, trots att jag just varit laglydig och bytt sida, men jag tänkte att med den fart jag höll skulle det inte bli några problem och jag kunde alltid skylla på att den älv som flöt till vänster om vägen var så vacker att jag inte ville missa att kunna beundra den. En annan man [som eventuellt såg ut lite som rapparen Ken] kom gående på en skogsstig från höger, korsade vägen och fortsatte in på en traktorväg, som löpte längs ett skogshygge och mellan detsamma och älven, som strax innan svängt av åt vänster. Jag fortsatte längs landsvägen och det var så otroligt lugnt och skönt och jag var inte ens svettig trots sommarvärmen och min svarta jacka. På väldigt långt håll hördes en brandbils sirener, men i övrigt var det tyst förutom enstaka fåglar och surret från insekter.

Snart kom jag fram till ytterligare en verkstadsbyggnad i röd, korrugerad plåt och jag började gå uppför en spiralramp belagd med sammetssvart asfalt. Mannen bakom mig gjorde likadant och jag kom på att jag nog hamnat lite fel igen och frågade honom om så var fallet och fick ett jakande svar med en biton av hån: "På den här betjäningsstationen kommer bara anställda eller anställdas respektive in." Mannen står längst upp vid en dörr med kodlås och ropar åt mig och jag svarar "Okej, okej." och går därifrån tillbaka upp på landsvägen och fortsätter.

Nästa anhalt på färden är en stor, gammal villa med snickarglädje, spröjsade fönster och dylikt. Det tycks vara något slags museum och inne i foajen köar folk till biljettkassan och jag försöker ta reda på vad som visas, men det står ingenstans och den monter som står uppställd i foajen gör mig inte på något sätt klokare trots att den innehåller allehanda grejer. Ett amerikanskt par med stora kameror om halsen buffar på mig och när jag lite snopet drar mig undan tar de över hela montern utan att ta någon som helst notis om mig som om det alldeles var deras fulla rätt att bete sig som de betedde sig. Jag råkar hamna i kön, men när det plötsligt blir min tur att köpa biljett går jag därifrån. I muséets entré möter jag en snygg tjej och jag söker med min blick hennes vackra ögon, men hon går ut och försvinner snabbt bort längs en lummig stig ut i skogen i sällskap med sin bror som har Downs syndrom. Jag passerar ut genom ett annat, mindre sidorum och andra tjejer passerar. Min svarta jacka skiftar i särskilda vinklar i cyan och jag känner mig speciell som en stjärna av något slag.

Utanför muséet följer jag efter några andra uppför en trappa på sidan av villan. Trappan övergår snart i ett rullband som tar oss vidare uppåt. Jag tycker att det är lite löjligt och vill gå på, men människorna framför mig är i vägen. Vi kommer upp till en långsmal terrass som leder vidare till en större terrass där det på trädäcket och i solstolar ligger damer och solar. Det ser lite skräpigt ut och dörrar leder in i muséets kök. Jag inser att jag återigen hamnat på avvägar och vänder tillbaka. Någon ropar efter mig "Hallå, hallå!", men jag bryr mig som vanligt inte och går vidare nerför trapporna (rullbanden har nu ersatts av trappor). "Hallå, ****** eller vad du heter..." "Hur kan de känna till mitt namn?" Jag vänder mig om och ser två vithåriga, äldre damer i varsin solstol, men de tycks upptagna av något annat och jag struntar i det och går vidare.

På stigen som leder vidare in i skogen växer det saftigt, högt gräs och jag undersöker noggrant mina ben: "Bäst att hålla koll på fästingarna så här ute i skärgården." Ett falurött dass strax till vänster får mig att vända om och välja huvudstigen, som nu leder in i tätare skog. Ett hallonsnår växer mitt på stigen: "Åh, solvarma hallon!", men hallonen är alla fulla av otäcka småkryp och jag slänger bort dem. Jag ser tjejen med bror på långt håll försvinna in i grönskan och jag försöker följa efter dem, men de är som bortblåsta. Återigen tappar jag stigen och får gå tillbaka några steg. Det börjar skymma och jag kommer på att jag inte vet när bussen tillbaka går och tänk om det inte går någon buss alls förrän imorgon då är jag fast här men det kanske finns något litet vandrarhem någonstans där jag kan övernatta och jag måste kolla på mobilen när bussen går och jag känner mig plötsligt väldigt vilsen och ensam.

Stigen fortsätter, men plötsligt tar det stopp vid en bred bäck och en större väg. Vid sidan av vägen står det en trafikskylt som anger avståndet och pekar ut riktningen till något samhälle [vars namn jag nu glömt] där jag anar att tjejen med bror bor eller åtminstone just nu befinner sig. En mindre skylt i kartong sitter upptejpad på trafikskylten och det står något skrivet på den med slarviga, eller i hast nedplitade, bokstäver [jag har nu glömt vad]. Jag vänder mig om för att gå tillbaka och då är det plötsligt kolsvart. Det känns som att något mycket otäckt ska hända och jag ska just ta fram mobilen för att använda den som ficklampa då jag vaknar.

Min första tanke är att det är ungefär så här det brukar gå när jag försöker vara spontan. Folk i fiktionen som är spontana råkar alltid ut för roliga grejer och ingenting blir någonsin som det varit. När jag någon gång är spontan går allt åt skogen eller så går jag bara hem igen efteråt och ingenting har förändrats och sedan tar det ett tag innan jag återhämtat mig.

Mayday mayday - jag drömde att jag började tappa mitt hår, stora tussar bara liksom lossnade.
Säg att det betyder att jag inom kort blir snuskigt förmögen. Säg det.

(Att tappa tänder skulle visst betyda det åtminstone, det här måste vara jämförbart.)