Jag vaknade mitt i natten igen och började älta: Just nu känner jag mig som en hycklare och tillika en gnällig sådan. Det är väl dags att jag slutar utnyttja det här forumet som min personliga blogg eller slutar gnälla på att andra också gör det.

...och så låg jag och funderade på kärlek och närhet och sex och allt annat som kan tänkas höra till och typ "förbannade mitt öde" att tvunget vara så komplicerad i mitt sätt att förhålla mig till det och hur jag alltid tycks bli kär i fel personer (eller i personor eller delar av personer etc...), av fel anledning eller inte alls och att jag inte ens kan umgås med folk utan att bli trött på dem eller situationen och distansera mig eller i värsta fall göra mig omöjlig att umgås med genom att bete mig som en idiot eller skrämma folk etc etc...

...och att allt jämt måste vara på extrovertas villkor eller inte alls. Det är nog rätt kört: jag kan ju inte ens utnyttja de chanser jag får (oavsett vad det gäller (kärlek, vänskap eller bara mer arbetsrelaterade grejer)) och hur bra trivs jag egentligen med mig själv!? "Schueberird, jag gillar dig och så, men ibland är du bara för jävla gnällig asså och jag vill kunna umgås med andra ibland också, men du låter mig ju aldrig träffa andra fullt ut. Ibland känner jag mig instängd i dig."

När jag vaknar imorgon kommer jag antagligen glömt allt det här igen.

Jag kan spela extrovert då och då (och faktiskt utan att det känns onaturligt), vilket förvisso ofta är rätt givande, men i grunden är jag en introvert typ.

...och så har vi den där tendensen att, om någon berömmer mig för något, börja bete sig tvärtemot bara för att liksom: "You don't know me. Don't box me in."

Skulle du inte vakna och glömma allt?
Eller gick du aldrig och lade dig?

Du har tillfälligt halkat ner i epätoivon kuiluun, det händer titt som tätt i livet. Och det går oftast bra att kravla sig upp därifrån och sedan halka ner igen en annan gång. Det hör liksom livet till.

Ja, slut på meddelande.

Jag mår sådär jag med. Vet ej riktigt varför, kanske något bipolär 2 och ett halvigt. Cyklotymt.

Äh, det blev inte så den här gången, men det känns bättre nu. Jag kravlade mig upp ur "förtvivlans avgrund" (fast snarare "ältandets avgrund"), men minnet dröjde sig fortfarande kvar.

Känner mig som om jag deltar i någon tävling om decenniets idiotipris...

Vem vinner?

Tycker jag ligger väldigt bra till för att få priset.

Lättad.

Varför tycker du det?

Varför får aldrig jag vinna något??

ÄR jag ens nominerad?