Är det farligt att se sin egen sårbarhet? Rämnar allt om man inte ständigt kräver av sig själv att vara en övermänniska?

Där har jag varit av och till åtminstone de senaste 15 åren, just nu är jag sannolikt lite drygt ett idiot-projekt därifrån, före semestern i somras var det väsentligt närmare.


Det spelar ju ingen roll. Orsakerna är ointressanta, man borde aldrig kunna komma undan sina grundläggande skyldigheter - i det här fallet att försörja sig själv och de man eventuellt har tagit på sig ansvar för.

Jag tror att du är alldeles för hård mot dig själv, nallen.

Du har ett värde även om du inte presterar tipptopp hela tiden.

Vilket faktiskt också är en del av poängen. Det bär emot att använda pokeranalogier, men man får helt enkelt spela med de kort man fått i given. Det vill säga göra det man kan av sitt förbannade liv.

Det har inte med saken att göra. Men, man kan ju fråga sig "för vem?" - jag förväntar mig inte att ha något värde alls, det vill säga varken positivt eller negativt, för de 99,99995% av världens befolkning som aldrig haft och aldrig kommer att ha något med mig att göra. Och ja, jag räknade på niorna den här gången också.

Hur var det nu.... huset vinner alltid? Jag köper inte det. Och jag hoppas verkligen att du kan göra mer av ditt liv än att jobba ihjäl dig.

Mhm. Då har vi en grundläggande skillnad i synsätt där: för mig har människor värde. Och om du har varit på randen till total utbrändhet i minst 15 år så oroar det mig. Och det faktum att du skiter högaktningsfullt i de flesta andra som varit i samma sits och slutligen brakat ihop fullständigt, det hjälper faktiskt inte. Det ger mig ändå en klump i magen att du fortsätter att pressa dig själv i ett sådant läge och envist vägrar att söka hjälp och ge dig själv en chans att återhämta dig. Och inte bara för att det förmodligen skulle göra dig mindre folkilsk.

Ja, det också, fast då talar vi om black jack och liknande.


Problemet är väl snarare att jag inte får göra så mycket som egentligen behövs. Det var något med ett visst utgiftsområde i stadsbudgeten samt en redundant och trögrörlig beslutsprocess


Varför då?

Jag brakade igenom 2003. Det resulterade i några månaders sjukskrivning och ett halvår på Zoloft (som bara gjorde mig apatisk). Det var sista gången jag hade med vårdapparaten att göra, frånsett tandläkaren och eventuella kommande benbrott, typ.

Vem är det som dikterat de skyldigheterna?

Människan som alla andra sociala djurarter ser helt andra skyldigheter, dvs skyldigheten att ta hand om sin grupp. En grupp de sällan har kunnat välja.

Javisst, det var den gruppen jag inkluderade i "de sina" i nåt tidigare inlägg.