Mm. En relaterad fråga: Tänker du dig att människor (du själv och/eller andra) förmår värna sina egna gränser eller att de flyger runt som vantar i storm så fort någon känner något (vilket då skulle vara stormen i analogin, antar jag)? En hårddragen fråga men möjligen en relevant ingång för vidare funderingar.
Jag tänker att om var och en respekterar andras gränser och tar ansvar för att sätta sin egna så borde det inte behöva bli blåsigare än att man kan stå på benen (såvida man inte föredrar att flyga tillsammans med samtyckande parter dårå). Alltså, om du vill ha något av någon så är denna någon inte skyldig att ge dig det mot sin vilja. Men du är samtidigt inte skyldig att inte vilja ha det. Du är inte heller skyldig att dölja att du vill ha det så länge du kan ta ett nej. Du är bara skyldig att inte ta det och att göra rimliga ansträngningar för att inte verka som att du tänker ta det. Och vice versa.
På samma sätt är ingen skyldig att ta emot något som någon vill ge.
Sedan är jag fullt medveten om att det där med personliga gränssättningar är en komplicerad historia, vilket gör det knepigt både att sätta de egna gränserna och att kunna lita på att andra verkligen sätter sina. Och så har vi det där med att lyckas kommunicera kring gränserna, vilket ju inte heller är helt enkelt. Och tyvärr respekteras inte alltid satta och kommunicerade gränser, varför det kan vara befogat att vara på sin vakt. Men jag tror att det är möjligt att nå dithän att man möts utan att kränka varandras integritet och utan att förminska vare sig själv eller den andre. Däremot tror jag inte att man kan nå dit utan att i någon mening göra sig sårbar. Man kommer att behöva både utforska och blotta vad man vill, och det kommer inte alltid att vara besvarat. Och man kommer att behöva göra andra människor besvikna.
