Livet Med Autism

dimmitto90

Hej jag är 19 år och har Autistisk Syndrom jag fick min diagnos för inte så länge sen när jag var 19 år och gjorde rättspsykiatrisk undersökning. Och nu skriver jag min historia.
Som barn pratade jag inte fören jag var 6 år och även då parata jag väldigt lite jag började prata runt bra när jag var 9 eller 10 år när jag var 5 gick jag på dagis eller förskola för barn med speciella behov för jag fick min diagnos då men det viste inte jag eller jag förstog inte det det är nu när jag frågar mamma som mamma säger att hon sa till mig men att jag kunde inte förstå det när jag fick diagnosen var det i Ukraina där jag bodde då det enda orsaken mamma diagnostisera mig var för att jag inte pratade och hon viste inte varför då började jag på dagiset och de tränade med mig hela tiden och försökte att få mig att prata vi började med att lära mig hur man använder tungan för det viste inte riktigt jag jag kunde inte kontrollera den jag hade adhd också så det var svårt för mig att koncentrera mig på någonting och när det var sömn kunde jag inte sova så jag brukade alltid gå upp och göra annat men de brukade bara säga till mig att liga i sängen och göra inget då min mamma kunde inte riktigt acceptera min diagnos så hon försökte att fixa det och när jag var 5 började hon också med misshandel när jag var uppspelad eller gjorde fel jag brukade inte förstå det mesta och brukade göra ofta fel.

Men jag var inte så ofta med henne för hon brukade lämna mig hos mormor hella tiden för att mormor var mycket bättre på att hantera mig och jag gillade att vara där för mormor rörde aldrig mig hon hade en magisk röst och brukade alltid övertala mig till allt.Men hon dog när jag var 6 år och jag kunde inte gråta vilket jag aldrig gör även när jag är ledsen så på hennes begravning stog alla och grät och jag stog där och var typ den ende som inte grät.Jag gick på en speciell skola när jag var 6 år och då också för att jag ska börja prata vilket jag började lite men inte så mycket och skola gick inte så bra förutom matematiken vilket var den enda ämnet som jag var bra på medan alla andra ämnen fall backom medans idrotten gick helt åt helvete jag kunde inte utföra några av uppgifterna så jag brukade alltid skipa den.När jag var hemma brukade jag leka med el utagen och alla el utag var helt avskruvade hemma hos oss på grund av mig mamma gillade inte det men även när hon slog mig för att jag lekte med elutagen slutade jag inte leka med dem.När jag var 7 år var det dags att åka till Sverige och då lämnades alla diagnoser och info kvar i Ukraina och jag kunde prata så mamma besluta sig för att man inte behövde ta om diagnosen och när vi komm hit hade vi svårt att få en ställe så mamma fluttade in med nån man och efter några dagar började manen med våldtäkterna jag var litten och kunde inte göra nåt och jag viste inte vad jag skulle göra det pågick i några veckor och sen sade jag allt tilll mamma och då flyttade vi till en kvinna som hade 3 barn sen flyttade vi till en annan man denhär gången en frans man och han var lugn jag började i en hel vanlig svenk skola då och talandet gick åt helvete och skolan gick också dåligt så jag behövde gå om men nu blev det litte bättre föutom att jag var mobbad och hade inga vänner men det var så på dagis också så det var inte en nyhet för mig och jag brydde mig inte så himla mycket hemma gick det åt helvete mamma fårtsatte att slås när man gjorde fel och man fick alltid problem i skolan men när jag var i 5 klassen började jag falla bakom och jag fick gå om igen denna klass var litte snällare mot mig men jag hade inte heller några vänner och jag var också mobbad men sen i 7 klassen dog en av våra klasskamrater och då började alla tänka till lite och alla i min klass började fösöka att få mig med i lekar men jag var inte med åfta för jag förstog inte men jag fick lite klassvänner som jag kunde prata med på rasterna som var lite som jag inte spel älskare och de till och med skyddade mig mot människor från andra klasser som försökte mobba mig så det var en stor ändring och i 9 klass åkte vi alla till rom som rom resa men min tvilling syster fölsje inte med för hon hade problem med mamma vilket jag också hade

Men jag ville följa med men hon ville inte jag blev helt trött på mamma och hennes skade bettende så jag gick till socialen och fick bo på jourhem men på jour hemmet kunde hon inte förstå mig och hantera mig så jag blev förflyttad till en annan jourhem men jag var så deprimerad så jag pratade inte med någon på nån jourhem och sen gick jag hem och då började jag med minna bränder jag letade efter en ställe att ha lugn och rå och jag var väldigt deprimerad så jag brude mig inte om någonting men när jag blev 18 år började jag inse att pyromanin var fel val och även om jag mår dåligt att jag inte skulle göra det och då började jag leta om ocd vilket jag såg en dokumentär om på tv och då hittade jag autism men jag kunde inte sluta med bränderna det var det enda som gav mig lugn och rå från mamma men när jag var 18 erkände jag en av minna bråt och då åkte jag in i häkte men sen blev jag skickad till rättspsykiatrin för de på häktet kunde inte hantera mig.

Men sen tog jag allt tillbaka och eftersom de inte hade några bevis var de tvungna att låtta mig gå och då fortsatte jag med puromanin och blev bara desperat och började med mass bränder och sen när jag var 19 gjorde jag det inför en kamera och då åkte jag in och denna gång hade de allt de behövde för att låsa in mig och nu sitter jag på rättspsykiatrin i karsudden och har lugn och ro från mamma och kan får en bättre liv.