Det sätter fingret på någonting väldigt viktigt: det blir missledande, skevt och orättvist att se empatiserande som något hos den
enskilde, isolerat från sammanhaget - och utan hänsyn till maktaspekter. I rimlighetens namn är det väl inte
din empati som skall ifrågasättas för att andra inte lyckas släppa in dig i samtalet?
Precis. Men är det rimligt att kalla detta empati? Vem har bestämt det? Och vem säger att just det senaste modet är en vettig måttstock på större sammanhang? Är det inte mer empatiskt att se bortom sådana statusmarkörer?