Jag är fan Stålmorsan! Alltså... Jag är inte förvånad över detta; jag har alltid varit så jävla häftig och bäst!

Inatt har jag kört all in med mina mammamåsten och ändå är jag relativt pigg. Måste dock strax försöka att sova, för Hab kommer hit om några få timmar. Ligger iaf i sängen tillsammans med mina två älsklingar som snarkar så sött, båda två. <3

Perspektiv är bra, Star Rover. Att ha en mindre svartvit syn på sig själv kan också hjälpa.

Sheyen, you go girl!

Jag: trött och delvis cynisk eftersom folk envisas med att överbevisa mig om hur all min tro på mänsklighetens utvecklingspotential bara är en spånbruds naiva fantasier. Jamen då skiter jag väl i allt då och ger fan i att försöka tänka konstruktivt så får vi se hur det går.

Idag har jag läst lite om "Emotional Deprivation Disorder" (ja, det finns visst en diagnos för allt nu för tiden). Jag har känt mig lite "emotionally deprived" de senaste dagarna - och särskilt idag som egentligen var igår.

Nu för tiden och nu för tiden... Är det inte bara en ny etikett på den där gamla teorin om kylskåpsmammor? Pendeln har svängt tillbaka igen, men förhoppningsvis med ökad nyansering. Ett tag berodde allt på otrygg anknytning. Sedan var det fullständigt biologiskt medfött. Nu har man kanske börjat se det som att det kan vara lite både och, och att det ena kan ge ökad sårbarhet för det andra och vice versa.

For what it's worth så instämmer jag i CRA:s we-love-you-kör (med en irriterande öronskärande sopranstämma ).

För egen del tampas jag med en lamslående prestationsångest. Det är så dumt, för den blir ju en självuppfyllande profetia. Min självkänsla är inte riktigt vad den borde vara just nu. Jag antar att alla dessa år då jag kört över mig själv för att hålla näsan över vattenytan har tagit ut sin rätt nu, och det är faktiskt inte konstigt. Det är bara det att jag inte har råd med det. Men jag skall försöka överleva "lagom" mycket, satsa på avlastning och fungerande strategier snarare än ren viljestyrka och självdisciplin. Det finns ju andra vägar än ytterligheterna att fullständigt ge upp eller fullständigt slå knut på sig själv. Det måste det göra.

För övrigt är det väldigt orealistiskt att förlägga en deadline till värsta pms-svackan när man har PMDD.

Sov daligt, febrig och hogljudda grannar.

Höst / vintertrött , uppgiven och livstrött

"Älska" är ett starkt ord. Jag vet inte om jag någonsin har älskat någon (varken inom eller utom familjen) och jag vet inte heller om jag har förmågan att älska någon, men om det beror på att jag är för skadad eller aldrig haft förmågan vet jag inte heller. Det finns inget "stort barndomstrauma" som kan förklara min oförmåga eller, som det kanske egentligen är frågan om, den mur jag byggt upp omkring min innersta kärna. Det handlar istället om flera små, ständigt upprepade och aldrig helt upphörande nålstick som var och en för sig inte tilldelats någon betydelse, men som tillsammans river upp hål i själen, som jag sedan försöker reparera med det enda jag har tillgång till: murbruk.

Jag kan inte påminna mig om att någonsin ha fått höra att någon älskar mig (varken inom eller utom familjen) (förutom det senaste två åren från folk utom familjen) och nu när det faktiskt händer kan jag inte hantera det. Jag vet att jag borde bli glad och en del av mig blir nog det där någonstans innanför murarna, men min ryggmärgsreaktion är misstänksamhet; driver de med mig eller vill de bara utnyttja mig för sina egna ändamål?

Jag väljer att svara genom att säga att jag vill er väl och önskar att ni ska kunna vara de personer som ni innerst inne vill vara (eller "lyckliga", vad än det nu betyder (för er)).

Vad skulle det vara för egna ändamål, och varför skulle vi driva med dig? Jisses, människa, kan man inte bara få tycka om dig no strings attached?!


Jag tänker att det är väldigt viktiga komponenter i kärlek. Kanske hittar du någon nyckel i förh.t. dina svårigheter, och om det är något som du kan (och vill) göra något åt eller behöver finna acceptans för (hos dig själv och andra), genom att för dig själv bena ut vad du föreställer dig ingår i begrepp som "älska" - och andra begrepp som du finner svåra - och vilka komponenter det är som du upplever dig sakna?

Då menar jag inte i relation just till oss alltså, utan i förhållande till dem som står dig närmast, vilket så klart är din privatsak.

@Schueberird: Jag funderar om det är så att det du värjer dig för vad gäller känsloliv i förhållande till andra människor i väldigt stor utsträckning är sådana aspekter som du uppfattar som själviska/manipulerande, att vilja ha något av andra?