Alla ungar borde få lära sig i skolan att uppbrott från familjen är den norm man förväntas följa och som samhällets alla institutioner konstrueras efter, och de borde få utförliga instruktioner hur man söker hjälp från myndigheter om ens familj inte är medgörlig.

Jag tror att hela samhället är snedvridet av att föräldrars vilja till inflytande över barn är mycket starkare än barns faktiska behov av att bli kontrollerade. De tribalistiska attityderna finns hos få personer som inte har barn, men många av dem som har det. Alla är dock någons barn, så hade behovet varit ömsesidigt hade de tribalistiska värderingarna inte ökat efter familjebildning.

Jag förstår inte vad du menar med det där tribalistiska som du ser överallt, Yetin. För mig är det alldeles självklart att min son skall gå sin egen väg och att hans lycka kommer i första hand. Och det har varit lika självklart för mig att mina föräldrar inte haft ett skit att säga till om vad gäller mina vägval i livet. Min pappa lever inte, men min mamma gör det och hon vill fortfarande gärna ha koll på vad jag gör, men det är ju inte för att kontrollera mig utan för att hon bryr sig och oroar sig. Jag kan bli väldigt irriterad på det, men samtidigt är jag glad att hon bryr sig. Och jag låter mig inte styras av hennes nojor, utan hon får leva med sin oro. Det är väl ingen big deal?

När föräldrar försöker överföra nån sorts kulturellt arv på ungarna istället för att låta dem skapa sin egen identitet kontinuerligt genom livet så är det tribalism. Eller som utsätter dem för regler och begränsningar som inte bygger på barnets bästa utan på nån fix idé. Man kan uppsöka nån modern subkultur i vuxen/postpubertal ålder om man vill ha sånt, det är inget man ska prackas på innan man är nog gammal för att välja. Det är väl hyfsat många ungar som lider av särskilda begränsningar som inte alla ungar drabbas lika av, typ religiös sexualmoral, könsroller eller klassrelaterade förväntningar på yrkesval. Det är kränkande när andra tränger sig in i ens privatliv, och det är sjukt att känna ett behov av att göra det. Jag är gärna transparent med folk som inte har en stalkeraktig eller mästrande attityd dock, utan rakt av accepterar allt utan oro eller ifrågasättande.

En helt vanlig avslappnad attityd till den nästan totalt riskbefriade tillvaron som de senaste generationerna svenskar levt i. Det är sjukt att folk hittar på risker som inte existerar eller som utifrån rationell riskhantering borde försummas. Att processa information är en kostnad för individen och om den onödiga kommunikationen är betydande kommer den tränga undan nödvändiga uppgifter i tillvaron.

Men värst är ändå idéer om hur en "familj" ska vara. Familjen är nånting individen bryter upp från ungefär som kärnfamiljerna bröt upp från storfamiljerna för hundra år sen. Det finns folk som på allvar tycker inlåsning i en familj är ett livsmål. De borde läggas in på tvångsvård.

Jag kanske helt enkelt är lyckligt förskonad från föräldrar med makt. De har aldrig haft resurser att ingripa i mitt vuxna liv. Och med tanke på hur taffligt de hanterat sina egna livsval har jag nog aldrig varit särskilt motiverad att låta dem välja åt mig ens som barn.

Eliezer Yudkowsky om olika komponenter av ateism. Antiteism i ett teistiskt samhälle vs "untheism" i ett samhälle som aldrig hört talas om nån gud. Det senare samhället skulle avfärda gud lika självklart som vi avfärdar andra överflödiga övernaturliga förklaringar. "Untheism" är målet för antiteister. Idén om Gud ska helt enkelt vara något som ingen funderar över särskilt ofta.

http://lesswrong.com/lw/11m/atheism_untheism_antitheism/

Riktigt intressant och klargörande text! Den fick mig att inse att jag i grunden personligen är mycket mer en "untheist" än en "antitheist". (Även om jag skumt nog - djupt känslomässigt förankrade skäl, beroende på anknytningsproblematik i barndomen, tendenser till tillitsbrist? - samtifdigt har en viss abstrakt filosofisk dragning till koncept som panteism och panpsykism - åtminstone de varianter som inte per definition kräver att man slänger ut vetenskapligt tänkande och metodik genom fönstret.)

Den första kommentaren till texten tyckte jag var klockren: ursprungsbefolkningar som de nordamerikanska indianerna kan mycket väl ta sig vetanskapliga framsteg därför att de faktiskt fungerar, samtidigt som de gärna behåller sina shamanistiska praktiker där de hör hemma, för årstidhögtdsceremonier, sorgeceremonier m m.
Det gav mig en aha-upplevelse av rang: Nu förstår jag varför jag har så svårt för västerländsk "standardnyandlighet" när den slänger ut modern vetenskap genom fönstret, i namn av t ex "urgammal shamanistisk visdom", samtidigt som kan stirra ut mot stjärnorna en stjärnklar natt och känna förundran och vördnad över att det behövdes ett helt universum för att jag i slutänden skulle bli till.

Ack vad de troende leker. Och vad tuppkammen kan bli stor när ingenting runt en finns som gör en medveten om att man är troende, så som det brukar vara när ens (i det här fallet materialistiska) tro är den omgivande kulturens. Det utesluter inte att man kan vara intelligent, ha poänger och vara läsvärd (som Star Rover visar). Men det gör det litet trist för den som direkt kan se var gränserna för ens dogmer går, vilket område som är upplyst och vilka som måste fortsätta ligga i mörker och som man bara skulle skada sig själv om man försökte peka ut. Och det ökar ens oro för mänskligheten när man vet att det alltså är en hel kulturs tro, det vill säga enda "sanning".

Den antireligiösa diskussionen är förstås låst sedan länge. Det enda intressanta i den är just när kreativa argument för de gamla vanliga positionerna dyker upp.

Idag har jag läst en klassisk text där begreppet The Great Filter användes första gången. Den är rörig och inte särskilt uttömmande, dess värde bestod i att introducera begreppet, som är en ganska direkt följd av Fermiparadoxen.

http://hanson.gmu.edu/greatfilter.html

Hanson tar med några rader upp frågor om livet går vidare till andra okända jaktmarker (mörk materia, artificiella universa) men för att den förklaringen ska funka måste det vara så att så gott som alla gör lika.

Idén att liv är så annorlunda att vi inte känner igen det lider av samma problem: det borde ändå finnas liv där ute som liknar oss, även om andra former är mycket vanligare, om så bara för att det finns så mycket utrymme.

Tyvärr ligger ju ett av felen i just detta positionstänkande. Och i de båda högmoden att utnämna förutsättningar för saker vilkas förutsättningar man inte känner till och att gömma tanken att man gör det bakom myter som går ut på att man är överlägsen och inget har att lära. En atmosfär som inte mycket gott kan växa ur oavsett avsikter.