Meppe: Jag har kört ACT (acceptance and commitment therapy) och övat avslappning och acceptans med hjälp av hypnosövnings-CD:s.

Vilka tre dagar är det som är bra för dig och varför?

Idag är jag helt OK, men sliten och skör. Jag har haft en rejäl stressreaktion, typ. Existentiell och jobbrelaterad och ekonomisk ångest kombinerat med bortsjabblad medicinering och glömda piller och oreglerad monster-pms och intrycksoverload (borrmaskiner hos grannarna ovanpå allting annat). En stressig kväll på sta'n med sonen i shoppingträngsel för att inhandla maskeraddräkt och två födelsedagspresenter under tidspress och på kort varsel (=minimal mental förberedelse) kan också ha bidragit. Jag får förstående support och hjälp med markservicen och ompyssel på olika sätt, så jag tycker att det borde vara läge att sluta vara skör kameliadam vid det här laget. En ovanligt grabbig och robust kameliadam visserligen, men lika fånigt ämlig. Fast jag behöver antagligen få vara lite ämlig, tillåta mig att vara lite svag och i behov av ompyssling. Och acceptera att jag inte bara kan ta mig i kragen och fixa allting på studs och bli dubbel så effektiv bara för att jag vill.

Sylvia Plath beskrev, i sin enda(?) roman "Glaskupan", mitt tillstånd ganska precist genom att likna det vid ett olivträd fullt av oliver där varje frukt representerade en talang eller ett intresse. En vandrare, trött i fötterna och med kurrande mage, ligger och vilar i trädets skugga. Han gläds över alla fina frukter som hänger bara på en arms avstånd, men han kommer sig aldrig för att plocka dem. Efter en tid börjar oliverna, en efter en, skrumpna och falla av och vandraren svälter ihjäl.

Mitt träd har frukterna på de där grenarna som man närmast riskerar livhanken om man försöker nå, och utspridda så det blir ett sjujäkla klättrande upp och ned och i sidled åt olika håll. Grenarna är trassliga, stickiga och förrädiskt hala. Det finns prima frukt, men vägen till den är sådan att det är tveksamt om det är värt besväret. Man måste vara särskilt envist funtad för att bemöda sig, och gör man det sliter man ut sig på kuppen eller faller handlöst. Jag har redan fallit till backen hårt många gånger och ådragit mig diverse blessyrer i kamp med de snåriga vildvuxna grenarna och kvistarna. Ändå kan jag inte sluta klättra. Mer Sisyfos än Tantalus här, kanske. Eller lite av båda.

Blöder mer än vad som rimligen kan vara hälsosamt. Lilla järnet, kom tillbaka! Komsi, komsi!

Jag har mer rotfrukter som man måste gräva upp. De ligger sisådär 1km ner i jordlagret.

Jag har inga frukter alls, jag är rutten och borde rensats bort innan jag hann göra skada.

Jag slipar vidare på min imitation av en rökt böckling.

Ni är frukt-ans-värda allihop.

*polerar frukten*

Sjuk. Usch.