Nu mår jag helt underbart bra efter ett
riktigt pass KundaliniYoga med en
riktig yogalärare för första gången på länge.
Jag skall aldrig mer tvivla på yogan. Skillnaden mellan en som praktiserar yoga som religion och en som ser det som sjukgymnastik mäts i ljusår. Den saliggörande effekten efter ett riktigt pass sitter i i timmar efteråt, med undersköna rysningar, öppnade luftvägar, djupandning och ro i kropp och själ. Jag känner mig renad. Passet var en ren njutning. Övningarna var hela tiden i fas med min egen energinivå. Inget illamående, ingen ångest. Kroppen visste vad den skulle göra och gjorde övningarna som om en osynlig kraft drog mig rätt. Det var som att jag flöt på vågor.
Och inga j-vla panflöjter! (Ursäkta!)
Passet var inriktad på att stärka ens aura - något som jag för mig själv översätter till att skapa en sund gräns mellan sig själv och omvärlden, ett skyddande fält med ett alldeles lagom genomsläppligt filter. Det var precis vad jag behövde precis just nu. På senaste tiden har jag varit filterlös, hudlös. Nu har jag hud. Jag är inte längre suddig i konturerna. Jag känner mig stark, lugn och avslappnad.
T.o.m. de svåra ticsen har lindrats påtagligt. Lättnad! Jag har annars riktigt tufft med dem nu, då ett svårare skov sammanfaller med pms som alltid förvärrar ticsen även under lindriga perioder. Det är både vokala och motoriska tics som bråkar med mig. Värst är det tvångsmässiga behovet av att pröva olika ord och ljudkombinationer i munnen med artikulation så överdriven och explosiv att jag spänner varenda muskel i ansiktet och halsen så mycket jag kan. Då är det väldigt svårt att smyga med det (vilket jag ändå är ovanligt bra på, vad jag förstår), och den där känslan av balans infinner sig aldrig ändå. Istället triggar varje utlopp för tvånget bara nya tvång. Men under yogapasset slapp jag detta, och känslan av ro sitter i såpass att impulserna är ofantligt mycket mindre tvingande och ofantligt mycket mindre våldsamma.
