Godnatt!

Inte i den här tråden, men i andra trådar.

@Svante:
God natt!

Ah. Jag försökte få ihop hur det förhöll sig till det föregående. Tolkade det som ett svar på det.

Idag känner jag mig bättre i halsen. Kanske gjorde all den råa vitlöken i min tzatziki susen mot bacilluskerna. Men örat (det som spindeln bet) får mig att se ut som en rodnande prins Charles.

Kanner mig som en blind idiot.

Sjösjuk av ljud nu igen. Sonen spelade alldeles för mycket dataspel idag, och som den funktionshindrade mamma jag är blir jag bara mer och mer passiv då istället för att sätta en rimlig gräns. När ljudet kommer in i skallen flyger vettet och sansen ut. Måste hitta en strategi för det där. Men det spar jag tills jag kan tänka på dataspel igen utan att känna ett behov av att kräkas.

Och går inte svullnaden på/i/av (?) örat ner snart finns det viss risk att jag gör en van Gogh.

Fyfan vad jag sover, sover och sover.

Trött...ont...ledsen...förvirrad...fnulig och till ingen som helst nytta för någon alls för tillfället.

Att alltid vara till nytta för andra är inte rimligt. Kanske kan det rentav vara till nytta för andra att de får vara ansvarstagande och/eller omhändertagande någon gång? Bara en tanke. Känner hur som helst igen känslan (eller min variant av den) och hoppas innerligt att vägen upp ur den inte blir så lång.

Jag kurerar mitt sjukt svullna öra med kortinsontabletter nu, vilket redan gjort avsevärd skillnad. Bettet triggade min övriga känsklighet och rosacean. SUCK! Avskyr att vara en sådan prinsessan på ärten. Och nu får jag slut på betapred, de som jag fick på akuten förut. Undrar om det går att få sådana utskrivna på vårdcentralen utan att göra ännu en avancerad allergiutredning och jada jada. Tänk om de bara kunde tro på mitt ord, trots att jag är psykpatient och trots att jag inte orkat följa upp mina större allergibehandlingar med nya recept så att det finns aktuellt i någon tillgänglig journal.

Medtagen efter ett yogapass. De senaste gångerna har det känts som att yogan hamnat i ett jobbigt skede, som att en blockering skapat ett mycket obehagligt övertryck. Känslan är inte helt olik den där fasen i en förlossning då barnets huvud försöker pressa sig igenom bäckenet och vidga det de sista centimetrarna innan det är dags för utdrivningsskedet. Ångest, illamående och kallsvettande! Med pauser av ren lättnad. Men mot slutet idag var det som att de övre bihålorna började vibrera en väldig massa, och vibrationerna flyttade sig uppåt tills något liksom släppte. Trycket utjämnade sig påtagligt, vilket var skönt. Sedan blev jag alldeles darrig och matt.

Usch, vad är det jag skall "förlösa" egentligen?! Jag är inte helt lockad av tanken om jag skall vara ärlig. De här känslorna skrämmer mig. Men det känns inte som att det är ett konstruktivt alternativ att lämna den här saken oförlöst och växande i min alltför trånga kropp. Jag får nog vackert krysta på och hoppas att jag inte spricker alltför mycket i processen eller går under på vägen. Och nu börjar jag må bättre, faktiskt. Aldrig har väl ett plommon varit så gott som nu, inklusive det bittra skalet.

Jag är inte gravid på riktigt alltså, ifall någon undrar. Det är bara något slags mental process.

Fast nu svullnade örat upp igen pga den ökade blodgenomströmningen.