Visa obesvarade inlägg | Visa aktiva trådar
|
Sida 1 av 1
|
[ 8 inlägg ] |
|
Att falla mellan idiot- och normalbegåvadstolarna
Författare |
Meddelande |
animal
F.d. exec
|
Att falla mellan idiot- och normalbegåvadstolarna
Jag är så frustrerad över mina sociala problem. Jag vet att jag inte ser påtagligt efterbliven ut i gemene mans ögon. När jag är på hyfsat bra humör och går fram och hälsar på människor så ser de till och med lite skrämda ut ibland, som om de tar mig för en ovanligt osmidig men påträngande psykopat.
När jag pratar med psykmänniskor så säger de i princip "men du som klarar allt så bra och har ditten och datten, inte skall vi lägga några resurser på dig." Jag försöker förklara att det är för att jag är en envis kossa som inte ger upp, men att alla konkreta resultat tar minst dubbelt så lång tid och dubbelt så mycket energi att uppnå för mig som för andra människor.
Häri ligger ett dilemma. Om människor ser att man är rullstolsbunden så begär de inte att man ska springa upp för en trapp. Om man ger lite aspievibbar och har en påtagligt svagsint utstrålning så nöjer sig människor med en begränsad social repertoar och kan tycka att man är OK även om man inte lever upp till deras normala umgängesstandard. Att däremot se hyfsat normalful ut och initialt bete sig inom normaltrevligspektrumet för att sedan inte kunna hålla uppe fasaden ordentligt, det går fetbort.
Jag gillar inte att befinna mig i något missfosterfack. Men att bli dömd efter gängse NT-normer är att sätta ribban på tok för högt. Mitt däremellan hamnar jag, och jag vet inte hur jag skall ta mig ur den.
När jag var på en av Aspergercenters föreläsningar i Stockholm såg jag ett par böcker som jag skall försöka tillgodogöra mig; "The Asperger Love Guide" och "The Asperger Social Guide" (Genevieve Edmads, Dean Worton). Jag försöker sätta hopp till att det skall hjälpa, men det är svårt att blunda för att situationen ter sig hopplös.
|
8 maj 2010, 22:57 |
|
|
Zombie
Moderator
|
Re: Att falla mellan idiot- och normalbegåvadstolarna
Ungefär så har det varit för mig också (sedan jag en bit upp i medelåldern började kunna bete mig så att jag alls släpptes in i mänskligheten). Eller ungefär så är det, bara det att för närvarande varken orkar eller måste jag umgås med "NT" alls - men den situationen vill jag ju inte förbli i.
|
9 maj 2010, 00:26 |
|
|
rdos
Medlem
|
Re: Att falla mellan idiot- och normalbegåvadstolarna
Isf borde du kanske lägga till lite excentriskt så att folk inte bedömmer dig rakt av efter normalmallen, och kanske trappa ned på den intitiala fasaden en aning? Enligt min uppfattning så fungerar "excentricitetsmallen" ganska hyfsat, och den ger inte komplikationen att folk ser ner på en som "utvecklingsstörningsmallen".
|
9 maj 2010, 09:02 |
|
|
Pemer
Medlem
|
Re: Att falla mellan idiot- och normalbegåvadstolarna
|
11 maj 2010, 04:12 |
|
|
CodeRedAlert
Medlem
|
Re: Att falla mellan idiot- och normalbegåvadstolarna
Har ni koll på hur folk uppfattar er i sociala situationer?
Jag är inte helt säker på att jag har det. Vet att många misstar mig för en snofsig jävel till en början vilket jag inte är. Det brukar rätta till sig så fort man blir närmare bekanta. Men det blir man ju inte med alla.
Sedan tycker jag att det är svårt att lägga sig på rätt intimitetsnivå med ytliga bekanta, jag vill gärna vara rätt hemlig och reserverad där andra verkar gå efter andra regler.
|
15 maj 2010, 00:02 |
|
|
rdos
Medlem
|
Re: Att falla mellan idiot- och normalbegåvadstolarna
Det är rätt typ av "fel nivå". Det omvända är bra mycket mer problematiskt... Överhuvudtaget så tror jag att blyghet är den allra bästa anpassningen till det mesta. Det folk inte vet, har de inget ont av. Typ.
|
15 maj 2010, 10:13 |
|
|
animal
F.d. exec
|
Re: Att falla mellan idiot- och normalbegåvadstolarna
Jag har sjukt dålig koll på hur folk uppfattar mig i sociala situationer. Det är jättefrustrerande; jag vet bara att jag gör en massa saker fel, men jag vet inte "vad" eller "varför" med någon större noggrannhet. Jag är ganska tystlåten av mig och känner sällan att jag har någonting att delge mina samtalspartners. Jag har en otäck känsla av att vad jag inte säger/gör är ett ännu större problem än vad jag faktiskt gör. Människor tycks knyta an till varandra känslomässigt när de talar, på ett plan som jag aldrig kommer i närheten av förutom med några enstaka människor. Jag håller med om att det är svårt att lägga sig på rätt "intimitetsnivå" med människor, fast jag har oftare problem åt andra hållet än det du beskriver. Jag tycker att människor brukar vilja hålla sig en låg intimitetsnivå som är så ytlig och trivial att jag inte har någonting att säga. Om en arbetskamrat berättar för mig att han försökt dejta en tjej från internet i helgen som -- besvärande nog -- dragit in sin mamma i träffen, så kommer jag spontant att tänka på det här med kvinnor och vad besvärande det är att vara utrustad med en för liten penis och ständigt känna att man inte duger som "man"/sexpartner -- fast det får man ju inte säga. Säger man det ändå så får man oftast en obekväm tystnad eller några nervösa nonsensord till svar.
|
15 maj 2010, 18:39 |
|
|
animal
F.d. exec
|
Re: Att falla mellan idiot- och normalbegåvadstolarna
Jag gjorde det mycket tidigare, men jag är inte säker på att vi menar samma sak med "excentrisk". Jag hade konstiga kläder på mig, konstig frisyr och var uttalat antisocial och rökte i tunnelbanevagnar och duschade sällan. Jag brukade uppleva att det gick hyfsat bra att prata med människor ytligt under den tiden, men också som att de mer eller mindre automatiskt uteslöt mig som lämplig för en närmare social relation. Nu när jag ser gråare och tråkigare ut så känner jag att människor är mycket mer öppna för att släppa in mig i den sociala värmen. Har du några konkreta tips på "lämplig" excentricitetsnivå?
|
15 maj 2010, 18:51 |
|
|
Sida 1 av 1
|
[ 8 inlägg ] |
|
|
Som gäst saknar du privilegier. |
|