om det nu vore så att jag skulle mörda så hade det varit någon som förtjänat det, en våldtäktsman, kvinnomisshandlare, knarkare eller något i den stilen, jag tror inte jag skulle lita på mina "kunskaper" att gömma ett lik då jag inte har några, men jag skulle nog inte ringa polisen själv, jag hade heller inte förnekat mitt brott då jag inte ser något fel i att "rensa" lite på avskum och vidriga människor.

självklart är det ju inte raketforskning att göra sig av med en kropp heller om man börjar spekulera i det, det är väldigt makabra scenarion som jag har gått och funderat på ett par gånger om det skulle funka eller ej, men jag ska inte gå in på det eftersom jag inte vill verka totalt sjuk i huvudet eller göra någon annan i tråden obekväm.

du nämnde att du hört om folk som ringt psyk själva efter själva dådet, det skulle jag som sagt inte göra, men jag förstår varför man skulle kunna, man verkar mer "till sinnes" om man inser att det man precis gjorde var fel och kan få mildare straff på det sättet eller helt enkelt skylla på blint raseri.
om jag skulle ringa någon skulle jag nog ringa innan, en hjälp linje för självmordsbenägna tillexempel, och pratat med dom om vad "meningen med livet är" eller om dom själva någonsin haft mordiska tankar och hur dom hanterat det osv.

jag har faktiskt haft funderingar på att ringa en sådan linje innan, bara för att höra vad personerna på andra sidan luren skulle säga om dom fick ett samtal som mitt (diskutera meningslösheten med livet, mordiska tankar och avsaknad av känslor tillexempel) jag tror det hade blivit en ganska intressant diskussion.

nu gick jag visst lite av själva spåret av våran diskussion, jag ber om ursäkt, men som jag sa, jag skulle inte se något fel i det jag gjorde så jag hade inte ringt in det själv, men jag hade inte heller förnekat det.

Bra frågor du väcker, Hiphop Yngve.

För att bara kasta ut något utan att riktigt göra dem rättvisa hör väl även jag till de "mesiga". Och dem som har lättare att vara "moraliska", antar jag. Kanske mer lättare än vi anar.

Vilket leder mig in på en annan klassisk fråga, vem som är den "bättre" människan av en som är född nästan helgon och en som är hälften så varm och rättrådig (och kanske mindre än hälften så omtyckt) men har fått kämpa sig dit tum för tum mot dåliga odds… (För att undvika missförstånd: jag likställer inte "mesighet" med att vara nästan helgon, och även jag är bekant med kamp på det här området.)

Det låter som en bra idé att ringa istället för att agera på en sådan känsla.

Får du någon hjälp med den här typen av tankar, Hiphop Yngve? Och ser du något mönster i när de tankarna dyker upp? Jag tänker att det låter som en överlevnadsmekanism som skenat iväg efter upprepade svårhanterliga situationer i barndomen och/eller uppväxten, och med utebliven hjälp att härbärgera känslorna. Om du ursäktar att jag psykologiserar... det är inte meningen att raljera eller så, och jag vet så klart alldeles för lite om dig för att kunna annat än spekulera (och inte är jag någon psykolog heller! - bara nördigt insnöad på sådant).

Att få de här känslorna är en helt annan sak än att agera på dem. Jag tror att det är bra att prata om dem (kanske helst med någon terapeut som är lite luttrad och inte drar öronen åt sig) och försöka bena ut vad det är som får en att reagera så starkt. Jag skriver starkt trots att du beskrivet det åtminstone delvis på ett kyligt distanserat sätt, för jag tror att det är ganska vanligt att man liksom splittrar upp sitt eget känsloliv när det gäller så svåra saker - en del av en reagerar jättestarkt, och det är den delen som får de mordiska tankarna, men delen som styr vägrar att kännas vid de känslorna. Tankarna poppar upp ändå, men mer som ett abstrakt tankeexperiment. Och så undrar man vad man är för ett monster som har sådana tankar utan att ens beröras av dem känslomässigt. Fast jag kanske är helt ute och cyklar?

Om du verkligen inte tycker att mord är fel (i de specifika fall som du nämner) hoppas jag att du är villig att jobba hårt på att utveckla din empati. Det måste väl finnas annat än mord som kan tillfredsställa din nyfikenhet?! Du verkar ju trots allt mån om att ta hänsyn till andra och till samhällets bästa. Inte verkar du vara rädd för att se dig själv i vitögat heller, och det är ju en bra förutsättning för utveckling. Och jag får intrycket av att du är rätt skärpt, så det vore en vinst om du kunde rikta din nyfikenhet och ditt kicksökande åt ett mer konstruktivt håll.

Kanske hör du till den kategorin som har ett sådant överskott på serotonin att de har väldigt svårt att känna spänningskickar? Jag vet inte om det finns hjälp för sådant, men något tycker jag att man borde kunna göra för att balansera upp det rent kemiskt.

Zombie:
Ja, det är ju svårt att veta om en människa är en bra människa eller ej, mina personliga åsikter är att bara för att du tex. går i kyrkan varje söndag, men trycker ner homosexuella så är du ingen bra person, med andra ord inte kan tänka själv utan bara lyssnar på bibeln (i detta fall) i andra fall kan det vara en jättetrevlig människa som är jättesnäll och hjälpsam mot främlingar, men misshandlar sina barn eller liknande, jag tror du börjar få en bild av hur jag menar.
att avgöra vad som är en bra person är jag inte bra på men jag vet vad en dålig person är, men du förtjänar inte att dö bara för att du är trångsynt eller religiös, men om du har begått ett mord, stjäl, våldtar, misshandlar eller liknande så ser jag ingen mening med den personens existens.
att inte våldta, misshandla, stjäla osv. är något som alla personer i alla religioner kan komma överens om att det är fel, så varför inte bara avrätta dom som bryter mot lagarna?
om man inför dödsstraff så tror jag att brottsligheten hade gått ner mycket, ingen kommer ju råna statoil om du blir avrättad för det menar jag.
det är ju i och för sig på lite större perspektiv än vad jag pratade om innan, det jag anser vara fel kanske inte en annan anser vara fel, men det finns ju saker som alla tycker är dåligt, dom människorna skulle jag nog välja, för jag tror ingen egentligen skulle sakna dom, och även om dom gjorde det skulle jag inte bry mig, om dom vill vara dumma i huvudet och sakna en mördare eller våldtäktsman så är det deras problem.

Incognita:
Ingen fara, du får psykologisera mig bäst du vill, jag förstår inte varför folk skulle ta illa upp av det.
Nej, jag får ingen direkt hjälp, men det kan vara för att jag vet vad som skulle hända om jag skulle berätta för en läkare om mina tankar, jag hade hamnat på psyk direkt för att det är för jobbigt att hjälpa mig.
Något mönster i när tankarna kommer, nej, det skulle jag inte vilja säga att jag har, jag kan tänka på det när jag sitter på bussen påväg till fest eller vartsomhelst.
Det där med situationer i barndomen kan jag tyvärr inte hjälpa dig mycket med då jag inte kommer ihåg så mycket av den, men jag och min äldre bror brukade slåss ganska mycket och jag fick nyligen reda på att när det var högtider och släkten samlades så brukade jag, min äldre bror och 2 äldre kusiner gå ner i källaren och slåss med, det kan ha något med det att göra.
jag får det att låta som att vi försökte mörda varandra, men vi slogs för att det var "kul" mer än att vi hade något emot varandra.

det här med att man ser sig själv som ett monster, jag har kommit ganska mycket överens med mig själv om att det inte är normalt ha dessa tankar, självklart, men jag får inga direkta ångest känslor över dom heller, utan ibland har jag fått koncentrera mig riktigt mycket på att inte agera på tankarna istället för att må dåligt över dom.
självklart är det inga bra tecken, men det har inte skapat mig några större problem än sålänge så jag ser ingen mening med att fixa något som inte är trasigt, så att säga.

Jag ser dock ingen direkt mening med att utveckla min empati, det jag ser hos andra utan empatistörningar skulle bara vara jobbigt och inte vara värt det, om alla istället hade släppt sin empati och tänkt logiskt istället så hade jorden varit ett mycket bättre ställe att leva.
Min nyfikenhet har jag försökt rikta mot ganska mycket samtidigt som jag försökt att få utlopp för aggressionerna jag har, jag har provat att sporta, extremsporter, kampsporter och att göra allmänna saker som skulle kunna ge mig adrenalinkickar men inget har funkat.

Jag får känslan av att du har en hel del uppdämda aggressioner, helt normalt mao.

Men vill du ha ett säkert tips på hur man får adrenalinkickar så testa höga hastigheter(>200 km/h), det fungerar eftersom kroppen inte är byggd för det.

Det finns mycket statistik som visar på motsatsen.

Den här biten förstår jag inte.
Menar du att världen hade varit bättre om alla gick och fantiserade om att mörda varandra?

nej nej, jag menar inte så, utan jag menar att om man istället tänkt logiskt istället för att låta ens känslor styra vad du gör, så hade världen varit mycket produktivare och det hade varit lättare för hela världen att leva.

det kanske var lite illa formulerat

Orkar fortfarande inte göra frågorna rättvisa, tyvärr, så en personlig anmärkning bara.

I min erfarenhet av människor (direkt eller i andra och tredje hand, sammantaget rätt bred skulle jag tro, inklusive Hitler, Stalin, Fritzl etcetera) har jag hittills aldrig stött på något sådant som "ondska". Det man kan kalla "ondska" går alltid att bryta ner i delar med mer konkreta namn, som går att härleda. Ofta till komplexa saker som kombinationer av (förmodligen) tufft genetiskt arv med tuff, otrygg och/eller isolerad miljö med få utvecklingsmöjligheter.

Däremot har jag alltid stött på att människor kan ändra sig. Det kan sitta väldigt långt inne. Men när det gör det brukar det, återigen, vara rätt lätt att hitta begripliga orsaker. Återigen: bara man vill titta och bara man är beredd att ta in något som kan vara komplext och som kan innefatta både "biologiska", "sociala" och "psykologiska" delar.

Och att se detta är inte samma sak som att frånkänna människor moraliskt ansvar. Det är tvärtom en förutsättning för att kunna kräva moraliskt ansvar av någon – om man med "moraliskt ansvar" menar något som kan få den berörda eller någon annan att växa moraliskt. Det de som brukar tala om "moraliskt ansvar" vanligtvis gör är ju att kräva saker efter schablon utan att ta reda på var de de kräver det av står någonstans eller vad de talar för språk. Vilket lätt resulterar i motsvarigheten till att misshandla en som inte har körkort för att hen inte kör bil. Ändamålsenligare vore att i så fall hjälpa till så att hen kan ta körkort och därefter göra sig nyttig som förare. Men jag har en känsla av att den här sortens moralister ofta inte är ute efter det som fungerar praktiskt, utan snarare efter en vedergällning som inte ska fungera praktiskt.

… och när du, Hiphop Yngve, säger att du inte kan se att vissa förtjänar att leva kan ju andra säga samma sak om dig. Det blir godtyckligt, och det blir så att just genom att vilja eliminera ondska skapar man den. Skapar och trappar upp.

Inte minst av den sortens skäl tycker jag det vore bättre att jobba med att skaffa sig på fötterna och fortsätta med det tills man själv kan se hur man kan bedöma folk och inte bara döma dem; och tills man själv kan se hur man kan få folk att bära sig bättre åt genom att ta dem där de är, och hur man inte kan det genom att ställa krav som är orimliga från början.

Dessutom blir man ju trovärdigare om man har gjort en moralisk resa själv.

Sorry för segt svar (hade inget internet)!

Ja, men då låter det hela betydligt mer rimligt. Men skulle du kunna mörda någon som gjort något skit mot någon/några som du inte känner eller som inte står dig nära? För om du skulle kunna det kan jag tycka att det tyder på lite empati, om du förstår hur jag menar. Jag är ju väldigt obrydd och jag vet inte om jag någonsin skulle kunna få en så pass stark och envis vilja att mörda om det hade gällt någon som inte direkt eller indirekt påverkar mitt liv negativt.

Jag hade som sagt ringt pga att jag inte vill bli nedbrottad av poliser. Jag skulle nog kunna bli traumatiserad av polisvåld.

Nej, egentligen är det ju relativt enkelt att göra sig av med ett lik, om man har planerat dådet väl och därför har god tid på sig. Om det sker slarvigt hinner dock polisen, med 99% säkerhet, finna tillräckligt med spår och eventuellt en halvrutten kropp.

Jag har ringt stödlinjer och pratat om döden och tillvägagångssätt. Det var inte poppis!

Jag är tacksam om ni avhåller er från att använda detta forum till att utbyta tips om hur man undanröjer lik...