Nej, det gör ju inte det. Jag provar att delegera med jämna mellanrum men det resulterar alltid i att någon till slut missar något någonstans. Samtidigt vet jag att jag ställer alldeles för höga krav alternativt har mycket svårt att hantera andras misstag när det rör saker som jag bett om.

Ska man se helt krasst på det så förväntar jag mig ju perfektion - att de gör det som delegerats och gör det rätt och ordentligt. Inte speciellt rättvist av mig egentligen då människor naturligtvis kan göra misstag. Problemet är att även om det misstag som görs är ett sådant som "bara händer", dvs inte beror på dålig planering eller ointresse t.ex, så är det omöjligt att lita på den personen igen och vips törs jag inte delegera något åt det hållet alls.

Misstänker att problemet egentligen sitter hos mig på något vis, även om jag inte är helt överens med tanken på att det inte ska vara ok att förvänta sig det som lovats.
I slutändan är det ju ändå bara jag som lider av det så om problemet ligger hos mig så drabbar det åtminstone bara mig själv.

Haha, nu har det blivit en paragraf till; in your face, liksom!

Jag försöker att lära mig vad jag kan delegera och vad som retar mig för mycket om det inte blir som jag vill ha det. Det som det inte är lika petigt med har jag lättare att acceptera kontrollförlust över. Och så finns det ju faktiskt en hel del som andra gör bättre än jag. Men när det gäller sådant som är viktigt för mig tillåter jag mig att vara kontrollfreak. Även om det är något jag är usel på blir det ofta bättre för relationer med andra människor om jag slipper vara beroende av dem ifall det riskerar att leta till mycket irritation annars.

Jävla kärring!

Var det det bästa du kunde komma på?

Jag är liksom slut. Och hungrig.
Obs! Ingen svengelska i den första meningen.

Yrvaken och lite groggy.

Fortfarande lite seg men snart ska jag iväg och TRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄNA!!
Till helgen blir det kortkort och klackarna i taket för jag ämnar chocka vissa personer med min frodiga uppenbarelse. Vi har nämligen en nattklubbschef som behöver bearbetas så vi får gratis inträde hela hösten. Han är mycket svag för generösa urringningar och välformade rövar, gärna storlek större.
Om jag tränar ordentligt nu så kanske jag får plats i den outfiten jag tänker mig och då kan inget gå fel...

(Det var nog dumt att inhandla tre st. Fazers blå i helgen bara för att det var extrapris på dem. Varför gjorde jag det?)

Är inte helt säker på att jag tycker sådant där är ok. Måste man inte se ned på folk för att kunna utnyttja dylika svagheter? Lite "är han så dum får han skylla sig själv"?

Lite vilsen. Typ, "Jaha, och nu då?" efter diagnos.