Lagat en del mat.

Undrat vad fan min unge håller på med, hahaha!

VÄLKOMMEN CAPRIFOOL!

Jag vill veta allt om getter och handarbete. Upplys mig!

IDAG har jag planerat att vara så vaken att jag kan göra NÅT vettig!

Den stora romanen är färdigställd; den blev 1 sida lång och slutar med följande stycke:




Det går inte så bra idag.

Nu har jag börjat skriva en sammanfattning av handlingen, så att jag i alla fall skriver någonting. Resumén kommer till en viss punkt i handlingen, men sedan är det blankt. Jag vet inte hur det ska sluta eller kanske vet jag det, men är rädd för att gå ner mig i klichéträsket.

Alla romaner började inte med att författaren visste allt på förhand. En del kanske till och med började som pussel för författaren själv? Dessutom kan man öva sig på mindre saker. Stil(ar) (inklusive kanske att öva svenskan så att man åtminstone får kontroll över de överallt invaderande amerikanismerna), form som håller, spänning, bildspråk, teckna karaktär, interaktion, dialog, gestalta yttre/inre skeende, skriva novell som håller ihop (≠ en roman i förminskning, men ändå god övning i ovanstående eller annat kan jag tänka mig)…

Man kan inte heller vara en lysande skjutjärnsförfattare varje dag.
Då och då måste man känna sig som en treåring utan skrivförmåga för att få stoff att författa vidare med en annan dag.
Det ska vara plågsamt. Texten ska födas fram ur svår vånda. Bokstäverna ska gnidas ut ur det ådriga träet med en slö och redan avskavd örontops. Man ska drabbas av en dags malaria, skenAIDS och tappa den 80kg tunga portabla skrivmaskinen på tån och ligga och kvida i sin självvalda författarensamhet med dödsångest över att ingen kommer att hitta en innan det är för sent, tån ruttnat, orsakat kallbrand och döden är ett faktum.

Det är ofrånkomligt.

^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^^

Jag är sååååååå slut idag. Helt ohemult slut. Träningsvärk a la japanska lotusfötter, fast i hela kroppen.

Jag tycker att det är väldigt modigt att börja skriva den där romanen man alltid har velat skriva. Så länge man inte faktiskt har försökt kan man ju drömma om skrivandet och de kvaliteter det skulle innefatta. Att verkligen få till en god historia, en som håller och som bygger upp en handling och en miljö och trovärdiga karaktärer och som har ett driv framåt, är fasen inte lätt. Jag gjorde ett mycket patetiskt försök en gång när jag var yngre. Jag gav upp ganska kvickt. Kanske försöker jag faktiskt någon gång (har ett par slumrande idéer), men det får i så fall bli i en annan livsfas. Det skulle kräva så oerhört mycket av mig. Som det är nu fuskar jag ändå i skrivande i så motto att den typ av forskning jag gör (delvis etnografisk) innefattar en hel del berättande av episoder och sammanhang som de ingår i. Jag får alltså berätta, men jag slipper komma på handlingen själv (får inte komma på den själv). Det är så mycket enklare. Det kräver inlevelseförmåga men inte fantasi.

Schueberird, jag tror inte att du någonsin behöver oroa dig för att fastna i något klichéträsk.

Romanens upplösning kommer nog att överrumpla dig när du minst av allt anar det. De är nyckfulla, de där musorna, men det är tydligt att de har fattat tycke för dig.

Idag har jag samlat in forskningsmaterial och nästan läst ut en avhandling som har en för mig relevant ansats fast på en annan typ av material. Frustrerande att det tar så mycket tid att gå igenom och bearbeta data! Jag har så många idéer för analyser, men hur skall jag hinna allt?!

Jag har redan varit nere och klafsat i flertalet klichéträsk: metaromanträsket, Paul Auster-träsket, "romanlivet som surrogat"-träsket, "introvert man möter extrovert kvinna"-träsket etc... Inget egentligt fel på Paul Auster, förresten, men det är inte en Paul Auster-roman jag ska skriva.