Det kändes som att du bara kom hit för att röra om lite i grytan och att du på kort har startat flera trådar utan att bidra med så mycket substans i desamma, men det kanske bara är jag som är överdrivet paranoid. Mest av allt var det väl dock drömfångartråden som fick mig att haka upp mig på "peta med lång käpp"-spåret - och sedan blev det väl mer av en rolig temagrej också.

Och du kanske tror att det är CodeRedAlert som startar alla "petamedkäpp"-trådar? Den här är det faktiskt exec som har startat.

Själv tycker jag CodeRedAlert är den som bidrar med mest skratt, mänsklighet och levbara värderingar på forumet just nu. (Eller åtminstone alldeles nyss - just nu händer ju inte mycket alls, kanske under inflytande av bristen på detsamma.)

Gnäll inte. Bjud på dig själv istället.

Ett tips, sådant som du har varit ödmjuk nog att be om: beskyll inte folk för att gnälla. Inte ens om det ter sig så för dig. Det förmedlar inte att man är beredd att lyssna på hur saker och ting allvarligt talat ligger till för den som "gnäller". Och det är väldigt sällan, om någonsin, folk "gnäller" utan en i sitt sammanhang fullt vettig orsak - vare sig själva "gnället" faktiskt skulle vara en dålig vana de har fastnat i eller inte.

Jag har haft tillräckligt med kyla, nådelöshet och kärlekslöshet omkring mig i mitt liv. Och otrygghet något så in i helvete. Jag har slitit ut mig på det och blivit allergisk mot det och jag har inte råd att lämna ut några alltför levande eller sårbara sidor i en atmosfär med starka sådana drag. Så jag kan inte ta risken att gå före med att "bjuda på mig själv", det kan bli katastrofalt för mig. Jag behöver värme, nåd och kärlek omkring mig först.

Men jag tycker den här tråden var ett bra initiativ, och nu när jag har haft litet ork att läsa ditt startinlägg så måste jag instämma i:

Lugna puckar nu, farbror Jansson!

Nu är jag äntligen klar med dagens plikter och har hela kvällen till att dricka öl och kaffe och knapra tabletter och att ägna mig åt er och min brevvän och att skjuta svartingar i Call of Duty 4: Modern Warfare 2. Så; gör vågen nu.


Tack för din feedback. Jag skall tänka på det.


Enligt min ödmjuka mening är det aldrig bra att vara rädd eller tillbakadragen. Jag är säker på att katastrofen du talar om är en ren illusion. Det är lite som att frysande sitta och titta på en hög med ved och insistera på att inte ta fram tändsticksasken förrän det blir varmt.

Själv så har jag ett mantra som jag brukar upprepa (ofta i det tysta, visserligen) som lyder "it's a good day to die". När jag vaknar och känner att livet suger -- vilket det oftast gör rent objektivt -- så tänker jag "men... it's a good day to die" och nästan automagiskt följer "men, om jag ska dö idag så vore det jobbigt om mitt eftermäle löd
'satt ofta uppgiven framför dumburken' eller 'kom ibland inte ens ur sängen på morgonen' eller 'vågade inte tänja på ramarna och tala med nya människor av rädsla för att de skulle spotta på honom och trycka ner honom ännu mer' eller ingenting alls för den delen." Inte allt på en gång, men något åt det hållet och vinklat mot vad mitt inre kompass säger är "the right thing to do".

Det är ett tips iallfall, i all välmening -- att hitta ett mantra som har någon sorts emotionell tyngd bakom sig att dra till med när du kommer på dig själv med att leta ursäkter för att inte handla i enlighet med guds vilja. Det gör inget om det är löjligt eller patetiskt och du behöver inte säga det högt om du är bland folk; huvudsaken är att det fungerar. Brian Tracy brukar ofta rekommendera ett enkelt "I can do it, I can do it" eller "do it now".

Jag tänkte fortsätta på temat från inledningen av tråden eftersom jag känner att det aktualiserats särskilt idag.

Jag träffade en tjej för ett tag sedan, av en tillfällighet, som jag verkligen kände att "våra själar var på samma nivå" när vi såg varandra i ögonen. Det händer ytterst sällan, någon gång varannat år kanske. Det var ingenting sexuellt/erotiskt över min förtjusning utan jag tänkte snarare "dig skulle jag vilja gå på en skogspromenad med och tillsammans sitta och se in i evigheten med tomma blickar", som en "vän" alltså. Jag var hispig och nervös, som vanligt, i samband med träffen men gjorde en ansats att verka trevlig efter bästa förmåga och lyckades få hennes e-postadress innan vi skildes åt.

Jag gick och skavde på min känsla av att gå minste om någonting i några veckor innan jag fick tummen ur och skrev ett brev till henne där jag erbjöd mig att hjälpa henne med ett problem hon hade. Jag försökte att mellan raderna vara tydlig med att det var en skitsak för mig att hjälpa henne, på grund av att jag råkade ha förutsättningar som gjorde det till ett ickearbete för mig och att ingen "tacksamhetsskuld" skulle uppstå; en ren vinst för henne. Jag tänkte att det var ett bra sätt att få lite mer tid att lära känna varandra, vänja sig vid att ha varandra i närheten och öppna för fler träffar framöver -- utan att för den sakens skull behöva ha så mycket att prata om eller några särskilda "gemensamma intressen".

Jag fick ett "vänligt" svar där hon i princip skrev "tack för erbjudandet, det var vänligt och din hjälp hade normalt sett varit väl behövd men till följd av en yttre omständighet är det inte aktuellt." Jag skrev något kort svar i stil med "Okej, jag förstår. Jag hoppas att vi kanske ses vid något annat tillfälle." (fast mer korrekt)

Min reflexmässiga tolkning är att hon sett igenom min "sociala" fasad och noterat vilken värdelös människa jag är och att jag är påkommen i största allmänhet som en fet, ful, fattig och äcklig gris med perversa idéer utan självdisciplin, utan framtid och med en tankeverksamhet som värd långt mindre än luften jag andas. Det är djupt obehagligt och jag vill instinktivt dra mig tillbaka till min håla och hoppas att "det fina folket" snabbt glömmer att jag var framme och besvärade dem. Jag blir fortfarande tårögd eller börjar grina när jag tänker på det trots att det gått flera timmar sedan konfrontationen. Känslan kan i det närmaste beskrivas som efter att jag lyckats genomföra ett samlag och sedan slappnar av/låter min koncentration vandra och konfronteras med att jag befläckar/förfular någon jag älskar enbart på grund av mina lägsta drifter och det gör mig så äcklad och illamående.

Rent intellektuellt kan jag tänka att om någon annan människa berättade om den konkreta brevväxlingen och vad som skrivits och frågade om min åsikt så skulle jag förmodligen ha svarat "Dra inte för höga växlar på det. Hon skrev i vänliga ordalag att hon inte vill ha hjälp med ditten eller datten. Om hon tycker att du är en fitta så är det helt orimligt att vänta sig att du skall inse det utifrån vad hon skrivit hittills. Byt ämne och försök vara lite 'rolig' och se om ni kan få till en närmare kontakt en annan väg. Är hon ointresserad så fasar hon ut responsen eller fortsätter svara negerande på mer 'kontaktintensiva' initiativ." Känslolivet följer såklart inte med för att mitt intellektualiserande säger att det borde. Jag vet inte vad jag ska göra för att hantera just den här typen av situationer på ett känslomässigt plan. Att dra sig undan från problemsituationerna löser dem inte. Förslag mottages tacksamt.

Angående mitt brev till tjejen ifråga; det kan vara värt att tillägga att jag försökte vara tydligt uppskattande i mitt tilltal utan att det kunde tas för att "stöta" (hon har eventuellt någon slags kille) och jag lyckades nog ganska bra i den avvägningen.

Jag klistrar in ett citat från en tråd på Aspergerforum
http://www.aspergerforum.se/ytterligare-en-trad-om-utseende-t15167.html :


Jag säger inte att du har dysmorfofobi, exec men det verkar som att du projicerar misslyckanden på det sociala planet på ditt utseende och hela din person. Även inbillade misslyckanden som i det här fallet.
Jag tror att det är vanligare än vad man tror. Jag gjorde nog själv det när jag var yngre.

Vad tror du?